Aftonbladet – 5 januari 1866, sida 2

tHanna råkar ej vara detsamma som Re becka,. min , gosses, invände Casenower: gå på med yn Du, John Brown.4 sCJag tänker så med, sir. G g gg, och han lät den vigtiga tonen. ännu en. gång genljuda i deras själs innersta. Derpå sjöng Jöhn Brown följande sång och de öfriga bildade. skrattkören, och som de alla skrat tade på olika sätt, så, ehuru de började skratta för formens skull; slätade de med att skratta af hjertans lust. Visan var mun: ter och något humoristisk och hade sådan framgång, att ifrån den stunden Il Maöstro John Brown och hans visa blefvo nödvändiga vid alla kalas på flera mils-omkrets. Verserna voro åtta, men viskola inskränka oss till två, emedan papper ändå ej är alldeles värdelöst, hvad än vissa författare och författarinnor af romaner i tre delar må tänka. När: blott Richard-jag såg — hur mitt. hjerta 3 det slog; Jag kan jaldiig förklara hvad fröjd det betog; Och avt höra hans röst och hans hjertliga skratt År min bästa musik, och hans kärlek min skatt. Ack så roligt! ack, ack! O hvad tröjd! ha ha ha! Jag skall gifta mig snart, och med hvem? Säg mig det! Det kan aldrig ni gissa — nej ingen det vet... Ack så roligt, ack ack! Jag skall gifta mig snart! ha ha ha! ack så roligt! ha ha! tra la-la!? Kör: Ack så roligt etc: Väl doften är ljäf af def nyslagna hö, Och fagra de sippor, som lumden beströ; Men kärare är mig min älskling ändå, Än båd ängar och sippor och himlen den blå Ack så roligt! ack, ack! O hvad fröjd! ha ha ha! etc. Vi författare kunna visserligen beskrifva hvad som sker, men ej så synnerligen ofta vuru det sker: Jag kan återgifva Tims ord