Aftonbladet – 4 januari 1866, sida 2

—— MMMM Korporal Patrick och Rachel stego nu upp från bordet. De hade väntat endast för att taga del i denna hyllning till sitt värdfolk, och nu lemnade de sällskapet. Skälet var, att en och annan hade fällt några gäckande ord om dem, strax innan bordsbönen lästes. . iz Korporalen hade rakat sig samt tvättat och borstat sig på bästa sätt, och påtagit sin urblekta röda uniformströja, som han alltid bar med sig, och Rachel hade tvättat hans halsduk och knutit den nätt och ordentligt om halsen på honom, samt satt på sig en slät linnekrage och manchetter, mycket smala och enkla, men ny:.2 och renstärkta, och dessa deras anspråkslösa bemödanden att vara nätta och prydliga till festen, kunde ej undgå att framkalla några stickord från en och annan afderas bordsgrannar (som råkade vara smutsiga sjelfva). Annu en sak, Rachel och Patrick voro främlingar. Några af gårdsfolket, infödda i trakten, yttrade ett och annat glåpord på deras bekostnad, som Patrick höll på att besvara med att slunga sin ölmugg i hufvudet på en karl; men Rachel hejdade honom och sade: Var tålig, farfar. De hafva aldrig fått lära sig bättre. När farmerns skål är drucken, kunna vi gå vår väg ifrån dem.4 Menniskor borde kunna förstå sig på skämt . och lemna det i samma ton eller ej lägga det på hjertat; men Rachel och Parick hade sett bättre dagar (de voro ej så ytterligt stolta och retliga då), och nu var Patrick, af naturen häftig och full af sjelfkänsla, ömtålig och kunde ej fördraga att olifva smädad i sin oförskylda motging, och Rachel hade blifvit alltför kall oci vitter emot alla de råa och -impla naturer, som hon kom i beröring med, och som just ;j menade henne så särdeles väl-och ej så synnerligt illa heller, stackars folk! Ett fnitter helsade deras aflägsnande, nen det måste medpgifvas, att det lät nåstt tvungtt. (Förtö.)