Aftonbladet – 4 januari 1866, sida 2

ligt skämtsamt bref och benämnde henne chere Reine, kastade sig Maria Teresias gemål kejsar Frans med ett ursinnigt skratt ned på ett par stolar, så att dessa gingo sönder. Redan i statsrådet, der saken afhandlades, -slog Frans handen i bordet och utropade: PEn sådan allians strider mot naturen, den kan ej bli af! och lemnade derpå salen. Förbundet afslöts det oaktadt den 5 Maj 1756 i Paris. Vi veta af hertigens af Choiseul efterlemnade papper, hvilka offentliggjordes för några år sedan, att Frankrikes förnämsta bevekelsegrund vid detta onaturliga förbund var undertryckandet af protestantismen, hvars färnämsta stöd på kontinenten Fredrik den store ansågs vara. Men vi veta också genom den tidens händelsers vidare utveckling, att detta förbund hade de sämsta följder för Österrike och slutligen kostade det Schlesien. För öfrigt äro de snillrika Kaunitzarne nu för tiden tunnsådda. I Wien har afkomman helt och hållet dött ut. Dessutom står under nuvarande verldsförhållanden det goda förståndet mellan Österrike och Frankrike, hvars spets måste vända sig mot Preussen och Österrike, ännu i vida fältet. Man förmodar i Berlin på goda skäl, att allt detta icke skall gå längre än till en demonstration för skens skull. Frankrike är icke belåtet med den nya italienska kammaren, hvars majoritet lutar för mycket åt venster. Österrike önskar ett yttre stöd mot ungrarnes anspråk, och dessa öfverväga Preussens planer i Tyskland. De båda makterna ha dessutom vu ett i viss mån gemensamt intresse i Mexiko och ega derföre märkvärdigt nog för ögonblicket anledning att till det yttre skenet och demonstrativt samverka. Ministern Drouyn de Lhuys har dessutom alltid haft en viss benägenhet för en entente med kabinettet i Wien, men har vanligen icke rönt något understöd af kejsaren och stöter hos prins Napoleon och det inflytelserika italienska partiet på ett ihärdigt motstånd mot denna antiliberala tendens. Men under nuvarande förhållanden lämpar det sig måhända väl för kejsar Napoleon att af ofvannämnda, från den allmänna ställningen hemtade skäl spela ut det österrikiska kortet mot Italien och Preussen. Detta påtryckningsförsök verkställes temligen skickligt, isynnerhet af Österrike, på tidningarne i Paris ha hittills tegat, kanske derföre att verlden, i motsats mot hvad som skedde den 1 Januari 1859, kommer att öfverraskas med en mot Österrike vänlig nyårsönskan. Men komedien genomskådas at alla blott obetydligt uppmärksamma åskådare; och man kan förutse, att den icke skall fortfara länge, utan måste lemna plats för ett annat skådespel i motsatt anda, isynnerhet om den italienska krisen under tiden erhåller en med Frankrikes önskningar öfverensstämmande lösning. De preussiska kamrarne äro inkallade till den 15 Januari. Parterna rusta sig till striden, hvilken kanske skall bli afgörande på aftonen före de i Oktober förestående nya valen. Frågan, huruvida majoriteten under den fortfarande författningskonflikten ånyo skall upptaga den gagnlösa diskussionen öfver budgeten, afhandlas lifligt i den preussiska tidningspressen. Den moderata delen af framstegspartiet, hvilken representeras af Nationalzeitung, tillstyrker afståendet från diskussion, om också kammaren skulle i form af en förberande rådplägning samt genom en adress till konungen erinra om re geringens pligt att framlägga en antaglig budget och göra slut på författningsstriden. Deremot agitera de mer prononcerade organerna för framstegspartiet för en diskussion öfver budgeten, på samma sätt som förut skett. Representanterna Waldeck och Johann Jacobi äro för diskussionen, hvilken äfven kommer att förordas af venstra centern, de gammalliberala, katolikerna och de konservativa. Troligen blir det väl således diskussion, ifall icke tanken på en adress till konungen, såsom Nationalzeitung har föreslagit, finner anhängare såsom ett slags kompromiss: I Hannover vill man icke ansluta sig till det italienska handelsfördraget och icke erkänna Itahen, hvarigenom man fördröjer handelsfördraget. Italien vill väl underteckna det, men likväl icke medgifva att det träder i kraft förr, än alla tullföreningsregeringar erkänt Italien genom utbyte af ratifikationer. Man är nyfiken att se, huru länge Guelfkonungens legitimistiska vurm skall skada Tysklands angelägnaste intressen. Re 0