Aftonbladet – 4 januari 1866, sida 2

laget ad libitum; och bernsning, sanktionerad genom uråldrigt bruk, följde med i sinom tid. Som likväl denna symptom af kalaset dröjde mycket länge att infinna sig vid berörde tillfälle, tack vare åtskilliga oväntade afbrott, skall läsaren ej behöfva följa oss så långt, hvilket vi hoppas han ej beklagar. Få ord, värdiga att förevigas i en odödlig historia, ämnad att lefva en månad i bästa fall, yttrades under måltiden, ty när alla fruges consumere nati lössläppas på biff, skinka och pudding, så, hvilka följderna än må blifva, är en synnerligt liflig konversation ej en af dem, När kötträtterna ändtligen blifvit expedierade och borttagna från bordet, fylldes ölmuggar och horn, och mrs Meyfield och familjen Hathorn togo nu del i festen — d. v. 8. de sutto ej med vid bordet, men de visade sig litet emellan och välkomnade sina anspråkslösa gäster hjertligt med både ord, blickar och leenden, såsom deras för fäder bade gjort vid skördegillet, hvar och en i sitt århundrade och sin generation. Plötsligen reste sig Bob Messenger, en femtioårig arbetare, som varit på denna farm nästan hela sitt lif, högtidligt från sin plats med sitt ölhorn i handen. De andra uppstego äfvenledes, väl vetande hvad som nu förestod, och instämde med honom i den urgamla visa, som brukades vid sådana tillfällen: Högt lefve husbond vår, Som gaf oss denna festen! Ja letve husbond vår Och matmor sen för resten! Hvad helst han företager, Det bringe honom vinst, Ty vi hans vänner äro Och stå uti hans tjenst. Nu drick, gosse drick! Men ej en droppe spill, Ty den det gör traff derfö 3 (tumma ett stöp till.?