Aftonbladet – 4 januari 1866, sida 2

TOh, fördöme ert högmod! ni skulle hafva skickat -gubben till mig då.? Min farfar, en gammal soldat, stolt och häftig som en e!d! Skicka honom till den man, som beröfvade mig mitt goda namn, genom att trampa lag och -rätt under föt terna? Ni är en dåre! Tre gånger lemnade han vår hydda med sin musköt laddad för att döda er — tre gånger fick jag honom hem igen, men huru? — med böner och tårar och våld — alla tre gångerna, annars skulle ni icke nu vara qvar här i lifvet.? Den satan! hvilken gammal hundturk! Och nu, är han kanske här med er ?7 ?Åh, ni behöfver ej vara rädd, sade Rachel med ett svagt uttryck af l rakt, ?han skall straxt gå härifrån och jag med; och när jag går härifrån har jag förlvrat all den lilla glädje och hopp, jag har här i verlden?, tillade Rachel vemodsfullt, och som hon sade detta, förlorade hon hvarje medvetande af Hickmans närvaro, och gick bort utan att se på honom; men denne försigtige man vågade ej skiljas ifrån henne på detta sätt. Han var en af dessa män, som säga: Jag känner qvinnorna, jag?, och isin stora skarpsinnighet fruktade han denna qvinnas tunga. Han beslöt derföre att binda heanes tunga och ej riskera Rose Mayfield och hennes kapitaler för några få pund. Vänta, Rachel, hör nu på mig. Efter det stackars barnet dött, hafva vinu endast er att tänka på. Vi kunna göra hvarandra antingen godt eller ondt, vi två; bättre godt in ondt, tycker jag. Antag att jag nu erbjäde. er tjugo pund för att hålla saken yst ? Ni eländiga varelse !? Nå, trettio då ?, Åh, håll er tonga — ni kommer mig att olygas för mig sjelf, såväl som för er.? tJag ser hvad det är, ni fordrar för mycket; ni vill att jag skall blifva er man.t Nej; medan mitt barn lefde, yrkade jag på mina rättigheter ör hans skull; men icke wu, icke nu!t och cn stackars flickan vände plötsligt sina Ugun på Mivkmun tet en Ube