Aftonbladet – 4 januari 1866, sida 1

en dåre; hon har kanske någon i sin hermhygd, mot hvilken hon är lika varm, som hon är kall emot oss, främlingar — är väl detta ett fel? Hon är för vacker och för god att ej vara uppskattad af någon annan utom mig. Ack! hennes väg ligger åt ett håll, min ät ett aunat — så mycket sämre för mig — Gud gifve hon aldrig hade kommit hit! Godt, må hon blifva lyeklig! Hon kan ej hindra mig från att bedja, det hon måtte blifva lycklig, lyck ligare än hon är nu. Stackars Rachel!? En munter, men något rå stämma störde nu med sitt sträfva och högljudda tonfall unge Hathorns drömmar. God dag, mr Robert!? Robert såg upp och der stod en ung farmer i jagtrock och ridstöflor med ett ridspö i handen. God morgon, mr Hickman.4 Mrs Mayfield har kommit hem, hör jag, och det är ert skördegille i dag; derföre skall jag stanna här, ty jag ör trött, och min häst med för den delen.? Mr Hickman förspillde sednare delen af sitt tal på tomma luften, ty unge Hathorn gick helt lugnt sin väg, utan att vidare bry sig om honom. Det är just ej hvad jag kallar vacker tasst, tänkte Hickman, ?men det är ej att undra på; den der gynnaren vill hafva henne sjelf, det är klart som dagen — men icke såvidt jag kan hjelpa, Robert Hathora.? Det var naturligt, att Hickman, hvars stora mål för tillfället var Rose M-ytield, skulle tyda Roberis köld på deta sött, men i sjelfva verket förhöll det sig ej så; den unge mannen hade ingen aunan känsla mot Hickman än den lugna obensgenheten hos en djup Fjäl emot en grund, hos en