Aftonbladet – 4 januari 1866, sida 1

Rachel gick in på Hathorns sida. Roberts hjerta sjönk. Hon var så mild men likväl å kall och sorgsen. Det tyck tes ej vara någon möjlighet att vinna hen nes förtroende. Nu återkom hon med e tem korg för att hemta duktyget från mr Mayfields sida. Då hon gick förbi Robert som i sin misströstan hade beslutit att göra något vidare försök, men som han blic kade upp sorgset i hennes ansigte, gaf hol honom ett leende, mycket svagt, men son i alla fall uttryckte någon vänlighet oc! erkänsla. Hans beslut smälte vid denn: enda lilla stråle af någon hjertligare känsla Rachel4, sade han, hor ni ej någr slägtingar der borta, der ni bor? Icke numera; och Raehel var återige: en vacker marmorbild. cMen pi har väl grannar, som äro god: emot er? Vi begära ingenting af dem. Vore det ej bättre, om ni båda kund bo nära intill 06s?4 Det tror jag ej tHvarför icke? Min mor har ett god hjerta. Det har hon visst.4 Och mrs Mayfield är icke elak heller. tJag hör henne väl omtales. Och ändå vill ni lefva derborta, så lång ifrån oss alla? Ja! Jag måste gå efter duktyget. Hor väntade ett ögonblick, liksom på tillstånt att lemna hon: m, och då ingenting mer: sades, gick hon in till mrs Mayfield. Kobert lutade sorgsen sitt hufvud mo ledstången och försjönk i betraktelser. tJag är ingenting för henneX, tänkte han hennes bjerta är långt härifrån. Haru god huru tålig och blygsam hon är, men ack huru kall! Hon isar mitt hjerta. Jag ä