Aftonbladet – 4 januari 1866, sida 1

att tänka, att det finnes arma kristna menniskor här i verlden, så illa lottade, att de måste böja sig i ett arbete, som är öfver deras är och krafter. Tänk bara derpå, fader. En man, som kunde vara erfar — en åttatio års gubbe — och en svag qvinna — att vara ute och skära, det hårdaste af alla landtmannasysslor, från gryningen till solnedgången, under denna brännande solhetta och blåst, som har förtorkat min strupe och brännt mina ögoa — för att ej tala om deras! Det är hårdt, fader; och om ni har ett medlidsamt hjerta, kan ni ej visa det bättre än här.? ?Seså, ses! .? utropade farmern, ?säg ingenting mer..z det är alldeles rätt (du har narrat flickan att gråta, Bob!) Robert talar icke ofta, mina vänner, så att vi böra höra på honom, när han engång gör det. Der äro penningarne. Jag har aldrig hört den pojken såga så många ord på en gång förr.? Vi tacka er allesammans?, sade Patrick, jag ber vår Herre välsigna er gröda; och det kan ej göra någon skada från en åttioårings läppar.? äkert icke, goda gubbe?, sade mrs Hatborn. ?Men I stannen väl qvar på skördegillet båda två, hoppas jag. Racnel, om ni har lust att bjelpa mig litet med diskarne, så gjorde ni mig en stor tjenst.? Ja, gör det!? sade farmern, ?och detär tid, att du hyfear dig, Bob.? Hvarpå sällskapet skildes. Några minuter derefter kom Rachel till brunnen och började uppvinda ett ämbar vatten. Denna brunn var inrättad på följande sätt: En kedja och ett rep voro lagda öfver en rund stock och ett ämbar bundet vid hvardera ändan af repet, så att det tomma ämbaret, när 7 sjönk, ien viss ehura obetydlig mån, hjupte det fulla att