Aftonbladet – 3 januari 1866, sida 2

och till det sednarekyrkoh. i Askersunds stad P. F. E. Ekstrand. — Fredrika Bremer. Om den ädla och frejdade författarinnans sista dagar meddelar en väninna och själsfrände, signaturen S. L—d, i Posttidningen följande: Fredrika Bremer lemnade förliden höst sin bostad i Stockholm för ett stilla hem på sin gamla fädernegård i Södertörn, Jag börjar känna årens tyngd?, sade hon vid afskedet till den, som tecknar dessa rader; jag behöfver ro, för att afsluta mitt sista arbete, och sedan blir det. godt att få dö på mitt gamla Årsta.? Det var dock knappast någon annan, än hon sjelf, som märkte, att hennes ande kände inflytandet af ärens makt. Inom den anspråkslösa familj, af hvilken hon utgjorde en medlem, blef hon frän första ögonblicket den lifgifvande själen; för de barmhertighetsverk i hufvudstaden, hvilka hennes milda: hjerta orundat eller till hvilka det medverkat, vakade hon ännu alltid med en -moders. omsorg och gifmildhet, likasom för mången fattig, hvilven, ensam och öfvergifven, lefde endast af hennes godhet; Mensklighetens stora frågor följde hon med samma öppna, spanande blick som alltid, särskildt med nögsta intresse den inom hennes folk nyss itkämpade, för hvars lyckliga lösning hon ackade Gud i brinnande böner. . Kaorteliven, hon lefde derute i de; ödsliga, slottsika salarne på det gamla Årsta såsom hon efvat här midt i det rörliga lifvets strida wvirfvel; eller såsom hon lefvat i vexlande omgifningar under årslånga vandringar: hon lefde med själen full af stora tankar och hjertat uppfyldt af en outtömlig kärlek till:Gud och menniskor. Julaftonen firade hon i kretsen af 30 fattiga barn från godset, dansade med dem kring julgranen, gladde dem med goda gåfvor, till en del förfärdigade af heones egen hand, och förtäljde för dem ord, till hvilka vi alla skulle velat lyssna, om--julens: betydelse. I julottan ville hon vara med: och det. bler hennes sista kyrkfärd. En förkylning tramkallade en -bröstivflammation, med några dagars svåra plågor, hvilka dock ej kunde förmå henne att intaga sängen. Fredagen var redan allt hopp ute; hennes syster och svåger skyndade till dödslägret och tidigt på morgonen af årets sista dag utandades Fredrika Bremer,. efter en mild däödsicamp, stilla och fridfullt sitt ädla lif. Guds ljus i naturen, Fadrens förbarmande, Kristi kärlek voro de sista tankar, som uppfyllde hennes själ.