Aftonbladet – 3 januari 1866, sida 1

henne: SLofvad vare Gud för denna bok, farfar! Jag tror verkligen, att den är den bästa af alla de goda gåfvor, Han gifvit verlden, och den är bra uppmuntrande för de fattiga och ringa som vi. tJatt, sade den gamle mannen, det var mäktiga ord du läste nyss: salige äro de fattige. Låt oss taga dem till hjertat då, farfar, efter de måste vara sanna, så förunderliga de än tyckas. . Korporal Patrick funderade en stund under tystnad och sade derpå, att han var trött. SLåt oss välsigna de goda menniskor, hvilkas bröd vi nu en tid ätit, och sedan vilbjag lägga mig och sofva. Rachel, mitt barn, om det ej vore för din skuld, kunde jag önska att aldrig mera vakna: Stackars gubbe; han var alldeles uttröttad; han hade sett bättre dagar, och åtio år är-en tung börda; han hade varit en:tapper soldat och kämpat i många stora slagtningar med högburet hufvud, och nu, då han blifvit gammel och svag, var det hårdt att nödgas kröka sid rygg och böja sig öfver skäran ibland gossar och flickor, som pikade honom, och hvilkas fredliga förfäder han badeförsvarat mot Englands fiender. Korpöral Pätrick och havs sondotter gingo in i ladan att sofva på halmen säsom hittills. Robert Hathorn gick: tankfull hem och ungefär en Half timma derefter kom en herdego-se för att säga xorporal Patrick att två tältsängår blifvit iordnincställda för hans räkning på ett loft, som gossen skulle visa dem. Sålunda behöfde den gamle soldaten och Rachel ej läsgre ligga ute i ladan, 4tHvem skickade dig?! frågade Rachel gossen. CMatmor. Ifrån den stunden visade Robert Hathorn