Aftonbladet – 2 januari 1866, sida 3

5, I tillfredsställelsen af ett väl förrättadt a bete. Han satt der så god och mild oc 8 I betraktade nyårsglädjen rundt omkring sig tt Hans åldriga maka, som delat hans lefnaq risorger och glädje, stödde sig mot han r skuldra, under det att en liten en, som re e på morfadrens knä, blickade honom i ögg -Joch smekte hans öra med sitt joller. E ulung man, som genom ihärdighet och ege s arbete brutit sig en sjelfständig ställning , samhället, som aldrig erfarit de lockelser s som åtfölja rikedomen, flärden och veklig heten, stod bredvid och betraktade rörd d 8 I gamla, med armen lindad om sin unga ma kas lif. Man kunde se på dem, att det icke .var hemgiften, som knutit denna förbin ; delse, utan innerlig kärlek, som gör hvarje I börda lätt och fördubblar glädjen. De gamla, på hvilkas hjessor många vintra dat, logo åt den friska våren vid deras sida. Här var ingenting förbi. Hvarje dag i dessa gamles lif hade blifvit använd i arbete till nytta för sig sjelfva och andra, deras sinnen hade blifvit stärkta i försakelsens hårda skola, men de hade också samlat den skatt, som hvarken rost eller mal förtär och som utgör evinnerliga egodelar. Ett par tårar runno utför den gamle mannens kinder och föllo på det lockiga barnahufvudet. Det var kosteliga perlor, mera dyrbara än någon diamant i en kejsares krona, det var ett välsignadt vatten, flutet ur den eviga kärlekens och fridens källa. Hvad betydde dessa tårar? De inneburo ingen saknad efter dagar som flytt eller önskan att återvinna en timma deraf. 1 dessa tårar speglade sig den gamles tacksamhet mot försynen, som ledt hans öden, deri glänste hans kärlek till den maka, som varit hans trogna vårdarinna, deri skimrade hoppet om hans barns framtida lycka, och deri låg vissheten om en ljuf och lugn hvila. ?Se hur det skimrar i morfars öga?, sade den lille, och han hade rätt; ty deri glänste ännu en tår, återstrålande alla de känslor, som i detta ögonblick rörde sig i den gamles hjerta. Så satt han en stund, och dessa strålar blefvo allt klarare och klarare, ills de skeno som en gloria kring hans ansigte, som blef allt blekare och blekare. Slutligen smög sig en suck ur hans bröst, ans hufvud föll tillbaka; den gamle hade lutat sitt dagsarbete. ?Det är fullkomnadt !? ljöd det i mina iron, och dessa ord klingade som den ljufigaste musik. För min inbillning gycklade dessa fantaier i en oredig blandning. Jag tyekte att ag sjelf var den gamle, olycklige mannen ned det förspil!da lifvet och tomheten i hjerat, som satt der framför kaminen, liflös och tel, och en onämnbar ångest fattade mig. I etsamma hörde jag en vänlig röst säga: Ett godt nytt är, min kära gosse!? Jag aknade; dagern sken in i mitt rum genom ardinen, der allt var sig likt, och min mor od vid min säng. -Det nya året var in. ånget. Hvad jag sett hade endast varit en a röm. Jag kände mig så -gladoch lyckg öfver, att jag ännu var en yngling, ilifts fulla kraft, och med fast föresats att il använda det nya året, att icke pognlöst rspilla mitt lif samt att söka likna den uzvie, hvars död jag afundats, tackade jag ynen för den 12 sam ännu kunde blifva SS SOC HA AM —.—BM m mmri ra tillmätt. ss