Aftonbladet – 2 januari 1866, sida 3

1117 a 1NIVITC BUTUPDISE — UU Ke. 460. ns 2) la kanna 2 lit. 617. 3) le centner — 42 k. 500. ie ot -— nje vå bilder. j (Nyårsfantasi.) Vid den -omande brasan från kamine satt en gammal. man. pi en. Han FT Ba Bo TE VA böjda gestalt och silfverhvita iv: nade om hög ålder, och de diupa fåror t; den plöjt i hans panna, de slappa drage och den slöa blicken antydde, att han töm lidelsernas. rågade, bägare. Han såg me tankfullt öga framför sig på den fladdrand lågan, som till en början sprakade munter och gladt, men småningom förtärde det en: trädet efter det andra, tills glöden slutlige sammanföllo i en. hög och svartnade. De blef mörkt i det stora rummet, hvars dyr bara möbler otydligt kunde skönjas, och trymserna, som betäckte väg .arne, såg mar endast skuggan af den vissnade gubben Tiden skred, men han märkte det icke. Har satt qvar på sin plats, försänkti djupa tan. kar. Stillhet herrskade rundtomkring honom. Den bronserade pendylen ensam störde tyst. naden, erinrande den gamle om den obevekliga tiden, som aldrig stannar i sitt lopp. Det är bilden af mitt lif, mumlade han sakta samt rörde ännu en gång om i kaminen, så att kolen för ett ögonblick eldade Jupp, men snart blef det mörkare än förut Joch hela kolhögen sammanföll till aska. Det är örbiX, mumlade han ånyo, och Jen suck, så djup, att den trängde genom märg och ben, for genom det stora rummet. Hvad innebar väl denna suck? Säkert känslan af ett förspildt lif, en verksamhet, som ej burit någon frukt, en sådd, som icke gifvit någon: skörd, en brasa som nedbrunnit, utan att lemna efter sig annat än aska. Ålderdomen hade öfyerraskat den gamle midt i. flärdens och dårskapens hvirfvel, hans lockar hade grånat och hans gestalt -böjts af tiden. utan att han märkt bur det gått till, och nu led-det mot hans sista natt. Ingen älskande hand stödde hans! hufvud, ingen vän uppehöll Lans svigtande mod, inga barnbarn:smekte hans gråa lockar och inga ädla minnen skingrade hans djupa oro. Han befann sig i en öken, tör-. stande efter en droppa vatten att läska sin brännande tunga, men ingen räckte honom! den. Icke ens kärleken hade. någonsin tändt en ädel böjelse i hans hjerta. Var då denne gubbe ensam i verlden? Det var han icke. Han egde-en son, men som endast väntade på sitt stora arf, för att slösa-bort det, och mågar, som väntade på sin hemgift. Han egde äfven en hustru; men hon bodde i sin egen våning, hade egen nppassning och eget ekipage, samt svarade alltid, då den gamle klagade öfver sina krämpor: 4Skicka efter doktorn ! 70, att jag kunde blifva en yngling igen!? suckade han ånyo och letade förpäfves i askan efter en gnista alt värma sig vid; men elden var förkolnad, liksom hans eget hjerta. Detvar varmt i rummet, men han frös ändå; midt upp i det öfverlöd, hvari han lefde, hungrade han. Hvad innebar väl denna sista suck? Deri åg minnet om sköna barndomsdagar uttaad; en faders ömhet och en moders kärlek, om velat göra sin älskling till en lycklig nan; en ynglingaålder, förrunnen i vekighet och lättja, dåraktiga nöjen och förtröelser; en mannaålder, förspilld i jägande efter verldens beröm och tom ära, tt skal utan kärna. Vid denna tid fäste sig lessutom mörka fläckar af sårad oskuld, ägkomsten af mången lidandes ahörda ön, af mängen dag, tillbragt i lättsinnig lädje, af bruten vänskap, högmod, egoism ch moraliskt förderf, Blott ännu ett år?, hviskade den gamle, och jag vill använda denna tid, girig om var mwmut, för att till en del försona hvad g felat mot mig sjelf och andra, men ans hufvud föll allt tyngre ned mot hans röst, natten sänkte sina skuggar tätare och tare kring honom, uret knäppte hårdare ch hårdare i hans öron, erinrande honom n, att hans tid var utrunnen. I ett annat hem satt samtidigt en gammal an. Åfven hans hufvud var höjdt, och ins panna fårad; men man: såg på la hans gestalt, som ännu bibehöll spänighet och kraft, att det va:it andra strir .han, skämpat. . Hans starka skuldror g de. darrat . under. mödans och arbetets bö nga -bördor, hana själ hade stridt och se en at öfver egna begär och lidelser, hans lif at de. varit en dag af nyttig och gagnande tul rksamhet. Yttre anseende och ära hade fal ncej skördat deraf; Men; bans öga lyste väj en glärs; vom flivk sitt ljus inifrån; från !em