Aftonbladet – 2 januari 1866, sida 2

och hon älskade verksamhet och när hon ej kunde förena dem skaffade hon sig dem skiftevis. Hon brukade lemna farmen litet emellan samt fara och helsa på nägon vän i Oxford, Reading eller Abiogdon, roa sig och kokettera af hjertans lust en fjorton dagar; sedan återvände hon till farmen, och karlar, pojkar, hästar och arbete, allt tycktes få ett friskare lif, innan hon varit hemma en timma. Mrs Mayfield skötte sjelf mejeriet. Ehuru hon öfverlemnat sina äkrar åt sin kusins vård, delade hon ängarne med honom; och hon lade på raceboskap, tjärnade smör, gjorde ypperliga ostar, och hennes knubbiga, driftiga armar, blottade ända till armbågen, anda till middagstiden sex dagar i veckan visade att hon sjelf lade hand vid verket. Detta illa farmhus innehöll sålunda ett kraftigt, lyckligt slägte; blott en af dem var ännu ej riktigt belåten. Förä drar äro af naturen fajlna för att göra upp giftermålsplaner; de kunna ej hjelpa det, det tjenar ill ingenting att resonera deremot.: Gamle Hathorn ville att Rose Mayfield skulle gifta sig med Robert och sålunda betrygga hen nes närvarande lyckliga skick. Farmern var alltför klok att taga sig för att bry eller bräka med. parterna, men han arbetade i ,ysthet på att vinna sin afsigt, utan att blifva seromskådad af dem. De voro af ungefär samma ålder, och vackrare exemplar af landtlig styrka, helsa. eh skönhet kunde man ej få se på många. mil deromkriog. Men deras lynnen vo oså olika, att om Tä OD ett vänligt ord el ler en liten uppmärksamhet utbyttes mellan lem och gamle Hatihorn dervid såg betylelsefullt på sin hustru, denna vanligen skakade på hufvudet liksom för att säga; ?Kan väl vara, men jag tviflar derpå.? Det var en sak, Hvarpå farmern grundade sina förhoppningar, nemligen den attehuru mrs Mayfield var en liten kokett hexa, likväl ingen af hennes beundrare följde henne ili farmen, Hon vil icke hafva dem här?;