Aftonbladet – 30 december 1865, sida 2

slog armarne kring hennes hals och brast ut i en hysterisk gråt, hvad det var snällt uf dig att komma tillbaka till mig — jag har vsrit så olycklig och bortkommen sedan jeg mist2 dig. Jag är det föräfrigt ännu, fastän jag nu fått en skymtaf hopp. Lemna mig aldrig mera — hör du det, aldrig !? ?FRör aen saken kan frun vara lugn, svarade Babet. Jag har födt upp herrn sedan han var en liten gosse, och ingenting ska förmå mig att gå min väg igen. Hvart ska jag ta vägen — ska jag gå in här?? Ja, gå in till barnen — wen säg mig, Babet, hur kom du tillbaka ?? Hur kom jeg härifrån?? frågade Babet, som hade stigit upp från sitt bylte och nu kastade det öfver axeln likt en soldats tornister. Frun såg efter att jag kom härifrån — inte sannt? Nå-ja, jag säg efter att jag kom hit igen — och så är det inte mera att säga om den saken!? Babet talade helt barskt och snäft. Det var tydligt att hon ännu kände sig förorättad genom sitt afsked; men Beatrice besvarade hennes ord med ett gladt, förlåtande leende och steg in i rummet der hon hade lemnat Gilbert sofvande. Hennes man vaknade och sade oroligt: Beatrice, var det inte Babets röst? ?Jo, svarade hon, det var det. Den stackars trogna Babet har kommit tillbaka och vill inte vidare lemna oss; och det år hon väl inte heller, Gilbert, eller hur?? Beatrice, hvad är. det åt dig ?? frågade van, i det han reste sis upp på armbågen ch betraktade henne med en forskande plick. ?Jag kan inte hjelpa det, Gilbert. Jag ir full af glädje och sorg, och glädjen är