Aftonbladet – 30 december 1865, sida 2

fattade ljuset och lyfte upp det så att ske net föll på mössan och dess egare, och så nu att deticke var någonting mer eller min d:e än Babet i egen person. Der fanns äfven ett bylte, och på dett bylte satt Babet. Hon lutade sig mot dör ren med korslagda armar och gaf i denn: ställning sin matmor en balft bedjande, hul! trotsig blick. Det är inte värdt att söga någonting kära fru?, sade hon till Beatrice, som änn icke hade öppnat sina läppar; här är jag och här tänker jag stanna. Jag begaf mit lillbeka till Verville för att göra er tillv jos, men äfven för att göra er till vilje kunde jag inte stanna der längre. Jag säg honom, ska ni veta, den der uppkomlingen det der eländiga Pariverkräket!? tillade Ba bet med gnistrande ögon; inte till häst. son herrn, utan åkande i sin egen kabriolet Och som han visste hvilka minva kåänsiv voro, åkte han två gånger om dagen förb det hus der jag bodde. Naturligtvis kund: jeg inte stanna och göra honom till wiljes med att se på sådant. För öfrigt, bur hör väl frua burit sig åt utan mig? Jag gissar att herrn är sjuk nu igen och att ni för hans skull varit tvungen alt låta barnen gå ill sängs så här dags på degen. Hvad mö. blerna anbelangar, kan jag märka att ni måste ha sålt mer än hälften. Ty hur mycket kunde väl få rum i de här båda små syffena? Så gadt som ingenting. Jag är ifvertygad att det der vackra mahognyborlet har gått sin kos, och maken till det är pi väl aldrig få igen. Jag sade frun, vär hon köpte det, att det var ett riktigt ampris hon tick det för; men, gubevars, i skulle ha er vilja fram och skicka bort jabet. Ack, Babet, Babet!? ropade Beatrite,