Aftonbladet – 30 december 1865, sida 2

Hen drog en djup suck, och obenägen att möta bliek-n från hennes sorgsna, förebrående ögon, och äfven ur ständ att längre betrakta hennes sorgtärda ansigte, vände hen sig mot väggen och tillslöt ögonen, likeom för att sofva. Beatrice förblef tyst. Hon kunde icke tala; hon kände sig i en af dessa sinnesstämningar då lifvets börda är för tung. Plöteligt, och liksom för att göra det närvarande ännu mera bittert, återkom i hennes minne, liflig och klar, en leende dröm från hennes ungdom. Då Beatrice en mor: gon vaknade på Carnoosie, hade hon sett solen skina in i rummet och skuggor at hviftande unga träd afteckna sig på hennes fönsterjalousier, och medan bon lyssnade till fontänernas plaskande, tänkte hon: Om sagorna talade sanning, och jag hade en god få till gudmor, som komme och ställde sig vid min säng och bad mig framställa någon önskan, som då skulle bli beviljad, bvad skulle jag då önska? Beatrice kände sig helt förbryllad. Hon var ung, hon var vacker och rik och af god börd. Hvad skulle hon väl då önska? Hon log åt sig sjelf, då hennes fantasi målade en älskare ung, vacker och ädelsinnad, en som kunde älska henne troget och som hon kunde älska tillbaka af hela sitt hjerta. Ja, detta skulle bli hennes önskan! Så drömde hon, såsom flickor drömma, al idel sysslolöshet, och ödet, den elaka fen och gudmodren, som gör sina älsklingar lyckliga eller ol; ckliga allt efter som nycken bjuder henne, hade beviljat hennes övskan och genom dennas uppfyllande gjort Beatrice olycklig. Ja hon hade fått älska ren, det msnliga idealet — bon hade tått mer än hlott en tillbedjare, hon hade fåt: en öm och bängifven man, och huru hade