Aftonbladet – 30 december 1865, sida 2

smärta, och som hon trodde sig osedd, fälld hon bittra tårar. Han både såg och hörde henne. Han ob serverade henne en stund under tystnad drog derpå undan förhänget och såg på henne med en sorgsen min. Stackars Beatrice!4 sade han ömt och medlidsamt, hvilket tungt och dystert li; det har varit och fortfarande måste bli! Men Gud är mitt vittne att jag, då jag förde dig till Verville, hoppades att kunna bereda dig ett annat lif än detta; visserligen tarfligt, men likväl inte ettsådånt som detta — inte eit sådant som detia! Jag har bara ett bekymmer, Gilbert, och du vet hvilket detta är. sJa, Beatrice, och ett tungt bekymmer är det. Låt oss en gång tala öppet med hvarandra. Du kommer att bli enka vid unga år, och du har tre bam att föreörja, och allt detta för inkomsten af huset i Verville. Sextio pund om året — stackars Beatrice l Gilbert, vill du krossa mitt hjerta, eftersom du tular så der?4 Hvad tjenar det väl till att dölja sanningen? Jag kan frisna till igen, men det blir endast för att sjukna om igen. Tror du att jag, en läkare, kan låta föra mig bakom ljuset rörande mitt verkliga tillstånd? Min kroppskonstitution är svärt skadad, efter hvad jag fruktar, utan bopp om att någonsin kunna bli återställd, och nästan det bästa för dig vore att jag finge dö snart. Gilbert, ha då någon förskoning med mig!4 Ja, jag borde inte ha sagt detta, stackars Beatrice. Men var inte ledsen derötver. Din börda kommer nog att räcka ännu nåfon tid: