Aftonbladet – 30 december 1865, sida 2

tydliga skäl: Jag är för fattig, Babett, och så gick hon. Hennes afresa tillsogade Gilbert en af de skarpaste emärtor han någonsin hade erfarit. Det var rågan på hans olycksmått, att känna att han låg sjuk och maktlös, en börda för sin hustru, och att hon, som han skulle velat skydda för hvarje bekymmer, nu förde ett mera tungt och ansträngande lif än någon af tjenarne på hennes eget Carnoosie. Beatrice tänkte föga på detta. Ehuru det visserligen var tungt att vara fattig och påkostande nog att behöfva uträtta pigsysslor och sköta om tre små barn och dessutom vå ut och undervisa andra barn, hvilkas lyckliga mödrar icke hade tid att sjelfva sselsätta sig dermed, var det likväl något m kändes ännu härdare, och det var den förärliga tanken, att hennes man var illa sjuk; att pm han också åter frisknade till, detta endast blefve för cn tid, att hans belsa var förstörd och förmodligen sldrig mera skulle itervända. Det var detta som Beatrice icke sunde bära, som kom henne att sucka och vida om patten — som kom henne ati räta högt, då hon passerade någon enslig ouvkt i Kensington Gurdens på sin väg till ina lektioner, och att vrida sina händer i ifvermättet af sin sorg. Sin man visade won ett gladt och strälande anlete, och då van suckade öfver att se henne upptagen af ågot bestyr, som öfversteg hennes krafter ch hvarutaf hon tyvärr äfven ofta saknade ;innedom, skrattade hon åt honom och ade, att det gjorde henne godt att återända till hennes barndomssysselsättningar. Men denna afton, då hon efter dagens nödor satt vid hans sida, tänkande på det färda ansigte, som läg på kudden bakom örhänget, kunde hon icke längre qväfva sin