Aftonbladet – 29 december 1865, sida 3

honom och gick; men mr Gervoise följde efter honom i sin slafviska fruktan, sällade sig till honom, ehuru oombedd, rörde sig. då han rörde sig, och stod stilla, då han gjorde det, till dess mr Didson, som blef led och trött dervid, gaf honom en temligen tydlig vink om att han just icke var så särdeles trakterad af hans sällskap; och med denna höfliga antydan vände han mr Gervoise ryggen och denne smög sig bort, stum, förbittrad och orolig. Han lemn: de likväl ävnu icke stället. Sorg, förenad med fruktan, höll honom der fastirollad, och ban blandade sig bland tjenarne, som nyligen hade varit hans och som nu, dä de hade fått underrättelse om hans forändrade ställning, knappast fäste någon uppmärksamhet vid honom, samt betraktade det brinnande huset, der han så länge hade smidt planer, plundrat och bedragit och som en hämnande Nemesis nu hade förvandlat till ett brinnande bäl, på hvilket allt, som tillhörde honom, blef oitradt; men framför rllt observerade han den lilla notarien, som i hans ögon var vida förfärligare än en väpnad fiende, ty af honom och hans vittnesmål berodde allt hvad den olycklige mannen ännu kunde kalla för sitt — sakerhet och frihet. Denna känsla af fruktan steg ända till förtviflan, då mr Gervoise såg en dyster, svartklädd gestalt komma ut ur folkmassan och gå fram till mr Didson. Hen igenokände mrs Scot. Han visste huru djupt hon hatade honom; han visste att kon hade stannat i närheten af Carnoosie för att rutva öfver ein hämnd; och han visste att hon icke skulle rygga tillbaka för en lögn, om den kunde befrämja hennes afsigt. Fö:stulet betraktade ban paret. Mrs Scot talade med iskallt lugn; och mr Didson lyss