Ea af högsta domstolen nyligen afkunaad dom har gifvit anledning till det temligen allmänt spridda rykte, att i nämnda dom den princip skulle ha blifvit uttalad, att inteckvingehafvare i hus uti stad icke skulle i konkurs ega någon förmånsrätt till brandskadeersättningen för ett nedbrunnet hus. Då föreställningen om tillvaron af ett sådant prejudikat väckt oro hos många, hvilka säsom säkerheter innehafva intecks ningar i stadsfastigheter och den skulle kuuna, om icke rätta förhåilandet blefve upplyst, högst menligt inverka på förtroendet till inteckningar i stadsfastigheter såsom pant för läneförsträcknigar, anse vi oss böra nämna, hvad vi med tagen kännedom om förhållandet inhemtat, nemligen att, 1:0 det hus, hvarom fråga är i dea dom, som påtagligen af ryktet åsyftats, icke var ett hus i stad, utan en byggnad på hemman å landet; 2:0 att huset brunnit före konkursen, så att, när denna inträffade, brantekadeersättningen redan var en gäldenären tillfallen penningfordran, hvermed han kunde förfara efter behag, utan hinder af någon protest från fordringsegaren, hvilken på grund af sin inteckning, den der ej uttryckIgen var gifven för viss byggnad, ej lagligen kunde tvinga gäldenären att uppföra nytt hus i stället för det ne brunna. Men finner häraf, att den ifrågavarande domen berörer ett helt annat förhållande än det som eger rum i afseende ä inteckningar i hus uti stad och således på intet sätt kan betraktas såsom något prejudikat med afee ende å den förmänsrätt som tillkommer inteckningshafvare i stadsfastighet.