Aftonbladet – 29 december 1865, sida 2

Hans blåa ögon lyste af skadefröjd, hans veckra, men grymma mun förvred sig krampsktigt, och han såg ut som en menniska, hvilken hade kastat allt öfverbord: skam, medlidande, heder — allt som är menniskan dyrbart. 4tMen hvad är det då som du gjort, Antony? frågade hans far, gripen ar en obeskriflig fruktan. Hvad är det du gjort? Autony skrattade högt, stack händerna i fickorna och såg rekt framför sig. Han sås en mörk rodnad på himmelem, derpå en eldtunga, som sköt rakt upp i vädret ät det häll, der Carnoosie låg, och derpå ett bredt och väldigt eldsken, som sträckte sig fråu öster till vester. Der reser Carnoosie!4 ropade Antony. Låt nu Gilbert och Beatrice komma till Carnoosie — Jycka till. Ölvermättet af mr Gervoises förviflan tycktes ha tullständigt hedöfvat honom. Han stod och stirrade på detta hus, som var helt och hället omvärfdt ar lågor, och han hvarken talade eller rörde sig ur stället. Hun tänkte på jernskrinet med dess innebåll, på sitt orättfängna gods, frukten al ett illa unrvändt lif; han tänkte på detta präktiga hem, från hvilket han hade bortjagat så unängs, och som nu sjönk tillhopa som en askhög nför hans ögon — och han kände sig besegrad. Planer, sluga och listiga anslag, förhoppningar, sivnliza fröjder, penningar, riumi öfver hans fiender — allt försvann i letta ofantliga eldhat, som upplyste hela rak:en och kastade sitt fladdrande sken öfver len punkt i skogen der han och Antony stodo. Der reser Carnoosie!4 skrek Antony med vild glädje. Hurra! Leive Camoosie!s Han tog en butelj ur fickan, satte den till ina läppar och tömde dess innehåll.