Aftonbladet – 29 december 1865, sida 2

bort, och nu, då detta var gjordt, syntes det öfriga vara blott och bart en småsak. Han gaf sin son en förstulen och halft un. drande blick. Antony lutade sig tillbaka åkdonet, med armarne i kors och hatten neddragen öfver ögonen. Han log och mum: lade för sig sjelf; men plötsligt tycktes han bli medveten af fadrens blick, ty han ty tnade, blef helt allvarlig och bu ter och drog, till mr Gervoises förskräckelse, i snöret kring kuskens arm. Hvad är det du vill ?4 frågade hans far. Jag vill stiga ur4, var Antonys korta svar; jag tycker bäst om att gå. Under det han talade steg han ned ur vagnen och stod och tittade sig uppmärksamt omkring åt ömse sidor. Detta sällsamma och plötsliga beslut bädade icke något godt, men mr Gervoise såg helt glad ut och sade lifligt: Du har fullkomligt rätt, min kära gosse, och jsg tror att det är bäst att äfven jag går. Skogen är så vacker. Härmed steg han ned ur vagnen, och Antony gaf hoavm en besynnerlig blick, men gjorde icke någon invändning. cKör våra saker till siatiopven, sade mr Gervoise och vände sig till kusken; min son och jag gå ginvägen genom skogen. Tjenaren rörde vid hatten och körde vidare. Mr Gervoise och hans son inträdde i det mörka skogsbrynet vid vägen. Skogen var verkligen, som mr Gervoise sade, mycket vacker; aftonen var klar, ehuru kall och vintrig, och de väldiga trädens nakna grenar aftecknade sig helt prydligt mot den bleka himmelen. Den frusna marken knarrade under deras fötter medan de vandrade framåt, och Aniony skyndade på sina steg,