Aftonbladet – 28 december 1865, sida 3

Antony skrattade med drucken oförskämdhet, stack händerna i fickorna och gick hvisslande ut ur rummet. Jag måste vara på min vakt mot den der pojken, tänkte mr Gervoise; han rufvar på något fult streck — tänker han måhända att bestjäla mig.4 Han lyssnade till Antonys tunga steg utför trappan, och gick derpå åstad och låste dörren med största försigtighet — så tyst och så varligt, att en rädd råtta knappast skulle ha hört att nyckeln vreds om i låset. Då detta var gjordt, gick mr Gervoise på tå öfver golfvet, framtog en nyckel under sin hufvudkudde och öppnade sakta och varsamt ett stört skåp, som stod strax invid sängen. Linne, som luktade starkt af lavendel, tycktes vara dess enda innehåll; men mr Gervoise tryckte på en fjeder, och en hylla flög undan och :visade en fyrkantig jernlåda, som han betraktade med en grubblande och orolig blick. Hvad skulle han göra med den? Taga den med sig? Det var en tung låda; om Antony skulle få i sitt hufvud att känna efter tyngden på hans kappsäck, skulle han genast upptäcka den, och han kunde minsann vara i stånd att bryta upp den för att komma åt innehållet. Samma frestelse-kunde angripa en oredli jernvägsbetjent och huru skulle han då bära sig åt? Mr Gervoise betraktade mea en förbryllad min den bistra fyrkantiga lådan, som innehöll mångas lycka, somligas heder och allas lugn. Han tänkte på att gräfva ned den i trädgården eller gömma den i kölaren, men derpå återkom han till den mera praktiska och kloka planen att lerna den der den var. Nog skulle den wäl vara i trygghet under förloppet af tjugofyra timmar, ehuru dess hertee ögon icke vakade öfver den, (Forts.)