ningar och utförde dem klokt och skickligt, men obevekligt som de garalas öde, för hvilket sjelfva gudarne bäfvade. Mr Gervoise följde honom till dörren med sitt höga lugn och sin förnäma artighet; men så snart ljudet af mr Didsons steg hade bortdött, sjöpk han ned i sin stol. kraftlös och utmattad af den ansträngning, för hvilken hans nerver hade varit utsatta. Förtviflan, som han hade trängt tillbaka, farhågorna, som han hade trotsat, förbittringen, som han hade måst qväfva, medan han talade med mr Didson eller Antony, återvände nu obevekliga och oemotståndliga. Mr Gervoise öfverlefde många år denna timma, men aldrig glömde han dess bitterhet och fasa. Det enda straft; som kunde bita på honom, hade nu drabbat honom. Det skulle visserligen varit hårdt att bli vanhedrad, men mr Gervoise skulle dock ha burit det. Sociala band, ömhet, vänskap voro främmande för hans natur; hans samvete var flinthårdt, hans hjerta af diamant; förakt, hat och afsky lemnade honom hka kall och orörd som hans offers grafvar. Endast en sak kunde han känna, och det var fattigdomen. Denna bistra gudomlighet var hans enda sämvete, och hon hade nu slut: ligen hemsökt honom. Under hela sitt lif hade han lefvat på andras bekostmad och nu blef han reducerad till sina egna hjelpkällor, och hvad voro väl de i jemförelse med allt det som han förlorade? Rosy var död, och såsom en rättvis vedergällning dog den skuldbelastade mannens makt på samma gång som det oskyldiga offret. Med henne dogo rikedomen, det yppiga lifvet. och Carnoosies sinnliga fröj-der. Till och med om alla dessa herrligheter hade blifvit inlindade i hennes svepning och nedlagda i hennes likkista, sku