Aftonbladet – 28 december 1865, sida 2

Sålunda betraktade de hvarandra oafvändt i några sekunder tilldess Antony lef allt blekare och blekare och slutligen utbrast i tårar. Nöt!t sade hans far i håntull ton. Ni är skulden till min undergång!4 utrast Antony häftigt och knöt händerna. sDet är er skuld! Om inte ni hade varit, hade hon aldrig rymt ifrån mig — nej, alrig! Ack, Rosy! Rosy! Min lilla Rosy!Och han kastade sig ned på sängen i ett häftigt anfall af sorg. aNöt! sade hans far ännu en gång; en agkarl är här, och du måste söka att samla slla dina tankar. Jag misstänker, min kära Antony, att du inte är i stånd attreda dig på egen hand. Du ser mig just ut att kunna gå i den fälla man ställer ut för dig, och som sagdt, en lagkarl, och det en skarpslipad till på köpet, är anländ hit. Antony hade emellertid sansat sig tillräckligt tör att erinra sig, att om hans hur stru var död, så hade han ingen rättighet att vistas på Carnoosie, som nu förmodlioen tillhörde Beatrice Gordon. Han knöt handen vid tanken derpå, 4Hon skall aldrig få det! utbrast han ur sinnigt. Förr skall jag bränna upp hela tutten. CAntony, sade hans far i tillrättavisande ton, du är ett nöt och väcker min leda. Jag kunde inte leta ur notarien om det finnes ett testamente eller inte; men jag har sagt honom aåft Rosy har undertecknat en handling till din förmån. Stig pu upp och kläd på dig, tala sedan med karlen och motsäg inte hvad jag har sagt,t tEn hbaudlivg?t sade Antony och betraktade sin far. Ja visst. Du förstår väl hvad jag menar?