Aftonbladet – 28 december 1865, sida 2

nom underrättelser?, sade mr Gervoise i en vida mildare ton. Han började få en aning om att det skulle vara vida bätre att bli mr Didson qvitt med detsamma än att få honom tillbaka igen, Mr Didson satte sig åter med den obesvärade likgilugheten hos en person för hvilken allt detia icke egde något personligt intresse, och mr Gervoise gick upp till sin sons rum. Det var ett vackert rum och präktigt möbleradt, men utsväfning och 1åhet röjde sig i den oordning som rådde derinne. Möblerna, öfverdragna med damast, sammetstapeterna och det dyrbara bildhuggeriarbetet kunde icke dölja den bedröfliga sanningen, att här bodde en lastfull själ och en förnedrad kropp. Antony hade ännu icke stigit upp; det blossande ansigtet hvilade på kudden och han sof djupt och tungt. Den pojken tar en vacker dag lifvet af sig med sitt drickande, tänkte mr Gervoise med en viss oro; men till dylika betrakielser hade han nu icke tid, och han ropade på honom: Antony! Vakna upp!? Ett djupt snarkande var Antonys svar. Med blan ad otål ghe: och vämjelse skakade mr Gervoise urinksren i armen och ropade på honom ånyo: Antony, vakoa upp! Jag har nyheter åt dig!? sHvad är det? brummade Antony och öppnade det ena ögat. i Din hustru är död! Mr Gervoise talade i en kall, hår dton, och Antony for upp, med ens alldeles nykter. Död ! upprepade han och såg på sin far, som besvarade blicken.