Aftonbladet – 27 december 1865, sida 3

in i huset. I förstugan stod Antony och skrattade. Det var minsann tur att komma undan så derX, sade den unge mannen. Tala inte om det, sade hans far med en rysning. Och medan mr Gervoise fröjdade sig öfver att han så lyckligt hade kommit ifrån hela denna sak, hade miss Jemeson en känsla som om hon plågades af en förfärlig mara. Det föreföll henne såeom en ohygglig dröm att ha verit rik och vara fattig, och detta inom några få timmars mellanrum. ÖOpberoendet, det äktenskapliga lifvet, Carnoosie — allt varkrossadt i ett enda slag, och i deras ställe visade sig ett sorgligt lif, fullt af mödor och förödmjukelser, ett lif, som i unga år synes strängt och hårdt, men som på gamla dagar blir mer än bittert. Då miss Jameson kom fram till jernbanstationen, hade ett tåg nyss anländt. I väntningssalen fick hon sigte på en sirlig liten herre i svarta kläder, i hvilken hon igenkände sin notarie, mr Didson. Hon hejdade honom just som han höll på att gå förbi henne. Ni har skrifvit mig tillt, sade hon ifrigt. här är jag m, mr Didson — hvad medför ni för pyleter? Mr Didson sirrade helt förvånad på henne. Hans bref hace blifvit skickadt från miss Jamesons boning i London, och hon var den sista person som han väntade attträffa i närheten af Carnoosie. Nyheter! hvad för nyheter, miss Jameson 26 Angående Luke son.5 Nå ja, ni mins ju att jag varnade er för dem?4