Aftonbladet – 27 december 1865, sida 2

förmögenhet och hans gemenhet att sålunda öfvergifva henne. Men mr Gervoise gaf henne icke tid att hemta sig. Hans ifver att bli af med henne gjorde honom allestädes närvarande. Han hje!pte pigan att packa in hennes saker; hjelpte henne sjelf på med kappan och knöt ihop banden på hennes hatt; derpå fattade nan hennes arm, ledde henne ut ur rummet och sköt henne mildtt men bestämdt upp i vagnen. Då miss Jameson hade satt sig ned i åkdonet, vände hon sitt spöklika ansigte emot honom. Det hade blifvit tio år äldre sedan den dag då hon beträdde Carnoosie, och det uttryckte en förfärligiblandning ef raseri och förtviflan. Mr Gervoise?, sade hon, er nedrighet och er trolöshet skola en dag få sin belöning. Hon drog upp fönstret; mr Gervoise hade åkört henne med orubbligt lugn, stående framför henne med blottadt hutvud och den artigaste hå lning, och då hon halfqväfd af raseri tystnade och lutade sig tillbaka i vagnen, bugade han sig djupt och stod ännu artig och lugn, då vagnen rullade bort, förande med sig miss Jameson samt hennes olyckliga öde och fruktlösa harm. Detta nobla och artiga sätt var mr Gervoise medfödt. Han skulle kunnat taga lifvet af folk i all artighet, likasom han också, om det behöfdes, kunde uppträda med all möjlig stolthet och värdighet. För öfrigt var han van vid dylika vanmäktiga och löjliga hotelser. Hade icke alla hans offer, alltifrån Beatrice ända till Rosy, hotat honom med vedergällning? Och hvad hade det väl blifvit af denna vedergällving? Det var måhända derför som han funde visa sig så lugn och kall, hvad som än sades eller hände, Naturen hade gifvit honom ett vackert yttre och nedlagt ett aristokratisk