Aftonbladet – 23 december 1865, sida 3

a An ÄN Das AA Samfeersel til Sverige, levende Betydningen Jaf den fölgerige Beslutning. I Vi bede Deres excellence i denne Anledning at frambeere vor underdanigste Lykönskning for Hans Majesttet Kongen. Eensartet Statsforfatning fjerner Fare for Sondring, styrker Venskabet mellem begge Folk! Hans Majestet Kongens Navn er bleven end dybere indristet i tvende Natio ners Saga. INyåret och mnyårsvisiterna. Fredrika Bremer, som emellanåt lemnar värderika bidrag till den gamla Illustrerade tidningen, har i dagens nummer af nämnde I blad infört följande uppsats, förtjent att behjertas: Och morgondagens gratulanter stupa I samma gatugropar som i fjol!? skref, en nyårsafton, en viss skämtsam biskop, i det gamla årets namn, och prisande. dess konservatism. Men huru skulle det priset passa i år — utom för vissa af Stockholms gator? ) Aldrig i Sverge visade sig väl det gamla året mindre konservativt i sin afskedsstund. Jublet, som skallar öfver hela Svea land, förkunnar ju högt för all verlden att Svea på det gamla året 1865 afkastat sin sckelsgamla, rostiga rustning för att på det nya ikläda sig en splitter ny af ädlaste fosterländska metall. Det gamla året har åt det nya gifvit uppdraget att utföra dess begynta värf, den stora reformen?. Skulle det icke äfven kunna reformera några andra gamla former, som icke mera passa det nya, unga lifvet? Och för att börja med begynnelsån — nyårets nemligen — skulle ej dess goda genius kunna reformera nyärsvisiterna? ?Småsaker!? säger ni föraktligt. Icke så små, min bäste, icke så förakthga för nyårsgratulanterna, som stupa gropar som i fjol under springandet hit och dit i galadrägt och hvita handskar att buga och, är efter år, framföra samma underdåniga, intetsägande nyårsönskningar till exellenser, stora eller små. Vi äro icke emot alla nyårsbesök. Himlen bevare oss! Det är naturligt och det är skönt, när på nyårsmaorgonen barn och anförvandter samlas kring åldriga föräldrar eller välgörare, att uttala hjertats varma nyårsönskningar och då grånade hufvuden böjas mot rosiga läppar att kyssa och kyssas. Det är som om det gamla och det nya året kysstes i dem. Det är vackert också, när på nyårsdagen — såsom seden är i den nya verlden — grållkåpan, som en tid åtskilt vänner eller bekanta, afkastas och en visit, en handtryckning, äfven utan ord, säger: ?Glömska och försoning !? Allt, som nyårslifvet i menniskans själ, som hjertat i sin godhet och kärlek drifver till, är godt och verkar förnyande, vore det än hundratusen år gammalt på jorden. Men allt, som är i sig själlöst och dödt, som icke utgår af andan och sanningen, det bör — om än det hade för sig hundratusenårig häfd — utmönstras och afläggas. Så äfven etikettoch ceremoni-visiterna på nyårsdagen. Vi kunde göra något bättre den dagen än tomma visiter och lyckönskningar, isynnerhet denna nyårsdag iSverge. Vikunde använda våra penningar bättre än på visitkort och hyrvagnar. Norges hufvudstad gjorde det, då den, en nyårsdag, förvandlade der beräknade kostnaden härför i en storartad gåfva till ?Asylet för åldriga medellösa. Att förvandla vatten i vin är en gudomlig hexmästarkonst, som vår Herre förbehållit sig sjelf, men som menniskan ändå kan på sitt vis eftergöra, liksom föredömet att icke för sjelfvisk njutning använda glädjedrycken vid lifvets gästabud. Vi tala icke här om att försaka, utan om att förädla, föröka högtidens glädje, icke om att sätta ljuset under skäppan?, utan att låta det lysa för menniskorna?. Allt har sin tid. Öeh på denna glada tids nyårsdag ville vi gerna vara med om banketter och skålår förfäderneslandet, konungen, excellensen (ni förstå mig ju: De Geer), för den stora reformen, för riddarhuset, som aldrig framstått mer lysande än i dess sista debatt och dess utgång, då det sprängde sina murar för att bygga sig ett nytt, icke med händer gjordt, 1 Svea rikes häfder och hjertan — ja, alla dessa storheter vilja vi med höjda glas och hjertan tillönska ett godt nytt år?! Men sedan... skola vi ej utvidga banketten och fylla glasen för andra, som intet vin hafva, och klinga med dem: Mensklighet, gutår!? Der ute står en vanlottad del af menskligheten, barn som sakna uppfostran, ålderstigna utan skydd, obotligt sjuka utan vård, arbetare utan sunda bostäder, och alla utan glädjens lifgifvande dryck. Begynnande anstalter för dem finnas äfven 1 Sverge, så inom som utom städernas gropiga gator. De äro barn af den kristna kärleken, men behöfva uppälskas af den, om de skola bli hvad de kunna och böra vara. Gud gifve dig glädje!? är helsningen, som hvar nyårsmorgon ljuder till menigheten i den af ljus och lofsäng uppfyllda svenska kyrkan, och detta nyår bör den ljuda dubbelt stark och inspirerande för Sverges folk. Ja, ?Gud gifve dig glädje?, du svenska folk, och hvar och en af dina söner och döttrar, som på den dagen styr sina steg och tankar — lika mycket hvarthän, blott att blifva den store glädjegifvarens sändebud! Glädje, sköna himladotter, Gåfva af en allgod Gud, Jemna menniskornas lotter Vid din kärleks gästabud! Med din nektar stilla smärtan, Vederqvick hvar nedböjd själ, Skänk åt alla goda hjertan Gudars fröjd — att göra väl! Agg och misstro jaga fjerran, Bittra minnen plåna ut Och förtröstan glad till Herran Uti alla själar gjut! Om i älsken mig, er nästa Kärlek eonen !? är hans hud.