Aftonbladet – 23 december 1865, sida 3

tt) En sådan är den ärliga och fast grundade öfver1 tygelsen samt ett deraf och af någon tids när. u mare deltagande i det politiska lifvet beroende, f-) varmt och innerligt intresse för saken, hvilket enfsamt förmår att i vigtiga tidpunkter åstadkomma IIden yttersta ansträngning af alla själskrafter, för dlatt göra hvad möjligt är, söka den lämpligaste sstråten och undvika det menliga. Endast under n denna förutsättning kan man — om det tillåtes Ill mig att hopa liknelse på liknelse — tjenstgöra n I såsom en påpasslig eldare vid samhällsutvecklinalgens stora lokomotiv, och i någon mån bidraga s till att förhindra, såväl att det kör fast i likgiltig . ) hetens och egoismens snödrifvor, som att det löper ur rätta spåret och exploderar. Visst är emellertid, attnär publicisten gjort det bästa han förmår, så har han endast nödtorftigt n uppfyllt sin pligt. Den yppersta tack han kan erhålla är, utom samvetets vittnesbörd, den stora .J allmänna glädjen öfver vunna resultater, till hvilka han i niågon mån kunnat medverka, en flädje, som hoss ingen kan vara lifligare än hos honom. För min del bekänner jag öppet, att jag icke uti någon tilldragelse, som jag upplefvat i vårt land, fumnit ett så stort och rikt ämne till glädje, soma i den stora reformens genomförande, samt cdet ädla sätt hvarpå det skett, utan den ringasste rubbning af lugnet och den lagliga ordningcen. Den som under en sjuttonårig publicistisk bana lärt kännasvåra riksdagsförhållanden rilktigt nära och i detalj, den som vid den ena riksdagen efter den andra sett, huru mycken möda, intelligens och kostnad varit fruktlöst förspilda; huru kastintressen och enskilda intressen sönderslitit de mest maktpåliggande saker, huru ganska ofta de vigtigaste frågor blifvit lösta genom en omröstning med 60 röster mot 59 i förstärkt utskott, utan egentlig parlamentarisk inverkan och utveckling; den som I känner, att flera af de reformer, hvaröfver ståndsI representationens vänner på sista tiden skrutit, Isedan de förut bekämpat dem, endast vunnits på det sättet, att de kommit före vid en tid pa ret då i ett af stånden snart sagdt ingen varit närvarande, åtminstone ingen som brytt sig om saken eller gittat göra ett motstånd — han måste af hela sin själ glädja sig deröfver, att det blifver ett slut på detta oefterrättlighetstillstånd, att vi omsider nått den nödvändiga reformen och att vi kommit derhän att kunna få se en verkTlig folkrepresentation. Men denna seger är icke en sådan som inbjuder till hvila, utan i stället till förnyadt arbete och rastlöst sträfvande. Då vi nu omsider ega den efterlängtade lagen, må då alla fosterlandsvänner lägga sig vinn om att land med densamma varder bygdt. Fosterlandet väntar. J under den närmast kommande tiden icke mindre än under ögonblick af en yttre hotande fara, att Ihvar man skall göra sin pligt?. Vi ha i vårt land en alltför gammal bekantskap med friheten, latt vi ej skulle klart fatta, att den icke beI står uti en yttre form, utan att den med hjelp Jaf den ändamålsenligare formen skall bättre införlifva sig med och genomtränga lifvets alla förhållanden. En skrifven grundlag är endast en ram ; det tillhör folket att skapa deri ett sannt och lefvande innehåll. Oändligt mycketberor derpå, huru den nya författningen genast från början tillämpas och sättes i verket. Må derföre hvar och en i sin min söka bidraga dertill att patriotism, sakkunskip och ädel frisinthet må genast I från början fåen öfvervägande plats i folkets ;l råd. Må vi ice heller glömma att för frihetens rätta bruk forras utvecklingen af vissa medborgerliga dyg.er, såsom politisk vakenhet, ädelt allvar, mannanod i nöd, förmåga af ädel uppoffring för det allmänna. Man kan mera undvara sådana egenskaper i samhällen, der ofrihet råder ; hos fria folk äro de nödvändiga, om de skola kunna bruka sin frihet och icke gå under. Och om frihetens och bildningens vänner i vårt land äro vid godt mod och icke förtröttas i sitt arbete, så skall utan tvifvel ett godt utsäde bära goda frukter. En borgen derför är vår nations lifskraft och dess karakter. Detta folk är gammalt, men icke utlefvadt; med stora historiska minnen och erfarenheter förenar det de varma känslorna, den lifliga viljekraften hos ett ungdomsfriskt. folk. Om det finnes någon sanning, som jag under en mångårig publicistisk verksam het, och under dess mångfaldiga, vexlande, stundom bittra erfarenheter, företrädesvis lärt mig att rätt grundligt och djupt inse, så är det den, att svenska folket är ett ädelt folk, ett sådant folk, för hvilket man med verklig glädje kan offra sitt lifs alla krafter. offra, om det gäller, sin sista blodsdroppa. Aldrig har dock denna ädelhet stått så klart utpräglad för mig, som under de oförgätliga veckor, som närmast föregingo den stora reformens genomförande, då nationen gjorde sin stämma hörd med ett sådant allvar och lugn kraft, att ingen kunnat undandraga sig inverkan deraf, att det imponerat på de mest stationäre såväl som på de oroligaste brushufvuden. En af de första rediga tankar jag hade efter den i sanning öfverväldigande underrättelsen om reformens seger var af ungefär följande innehåll: Kung Carl, den folkelige, öppne och ärlige, dliflig acklamation), måtte i denna stund känna sig mångdubbelt mera stolt än någonsin, öfver att vara konung hos ett sådant folk. Ty huru helt annorlunda än att vara herrskare öfver en mäkta stor hjord af ofria varelser, är det icke att vara den med själ och hjerta erkändt förste bland en skara af frie och ädle män. Svenska folket är ett adligt folk. På många valplatser, der (det kämpats för ljus och frihet, har detta folk med sitt blod skrifvit sitt adelsbref; genom uppoffringar för mensklighetens sak, genom trohet emot det stora äfven under yttersta nöd och intill döden, har det introducerat sig såsom en äding bland nationerna. Och nu har detta folk äfve i politiskt hänseende på det ädlaste och värdgaste sätt häfdat denna sin adliga rätt. Att hvarje, fven den mest lysande tafla har sina skuggor, ir ganska klart. Måtte nu frihetens stränga minstukt alstra ett kraftigt och allvarligt slägte, måtte den bidraga till utvecklingen af det, som är kärnan i vår nationalitet; måtte den borttvätta en hop onödigt smink, förjaga en hop flärd och bombast på alla lifvets områden, allt hvad som hycklar och allt som gycklar, allt som vill göra oss låga och små. Må alla den sanna och ädla folkfrihetens vänner i vårt land sluta en trofast krets omkrin vårt lands nya författning, för att värna den och utveckla den i andan af sann humanitet och lagbunden frihet. Må vi årligen med fröjd fira den dag då den stora författningsreformen genomfördes, och må år 1915, då det nya samhällsskickets semisekularfest. firas, våra efterkommande skåda och glädja sig öfver frukter af reformen, i ökad nationel kraft och förkofran, sådana att vi nu icke ens våga drömma derom. En skål, M. H., för Sverges framtid! En framtid af frihet, af inre storhet, af lycka! ber JL RCA ju g a ÅÅ Mr Glädjeyttringarne 1 landsorten. Dan 147 Nepamhar varna Åhs häradshaer talrikt