Aftonbladet – 23 december 1865, sida 3

UU. J. Blomqvist. UTRIHEDS. FRANKRIKE. Prins Napoleon och prinsessan Clotilda ankommo oförmodadt till Paris den 18 dennes. Prinsessan begaf sig till Tuilerierna för att bivista prins Murats dotters förmälning med hertigen af Mouchy, prinsen deremot till Rue Jacob, för att deltaga i begrafningen af den plötsligt aflidne Bixio, f. d. åkerbruksoch handelsminister i Frankrike och en af den franska demokratiens mest utmärkta medlemmar. Prins Napoleon följde till fots med till kyrkogården. I processionen såg man, utom prinsen, notabiliteter af alla partier, men isynnerhet talrikt representerad var den fordna tidningen National, i hvilken Bixio varit en af hufvud redaktörerna. Tidningen La Libert uppgifver, att prins Napoleon derefter begifvit sig till Tuilerierna. ÖSTERRIKE. Om högtidligheterna vid ungerska landtdagens öppnande meddelas nägra detaljer. Kejsaren var klädd i en röd dolman, sådan som bäres af de ungerska generalerna, och sedan han stigit uppför tronens trappsteg satte han på hufvudet en zobelkalpak med höga hvita plymer. Hans drag voro vänliga men visade en djup rörelse. Sedan lefveropen tystnat, uppläste han trontalet med stark stämma och god magyarisk prononciation. Den 17 mottog kejsaren båda kamrarne in corpore och svarade båda dess presidenter. — Till underhusets president yttrade han! Stor och svår är den uppgift som väntar er. Om emellertid ömsesidig tillit och billighetens grundsatser leda er verksamhet, och om er klokhet svarar mot mina landsfaderliga afsigter, så skall denna landtdag bilda en minnesvärd epok i nationens historia. Historien bevisar att ingen uppgift varit så svår, att ej ungerska nationen i förening med sin konung förmått lösa den. Jag hoppas att jemte kejsarinnan få bli vittne till huru landtdagen understöder sin konungs sträfvanden för landets väl.? Kardinal Czitowski anförde öfverhuset. Till honom yttrade kejsaren: ?Jag är öfvertygad om uppriktigheten af edra känslor och hoppas att I hällen fast vid ert ärfda kall att vara min trons fasta stöd. Endast derigenom kunna vi förverkliga vår gemensamma önskan om en lösning af nu föreliggande statsrättsliga frågor. Genom enighet och fast vilja samt förtröstan till Gud skola vi nå vårt mål. DONAUFURSTENDÖMENA. Furst Kusa har i sitt tal till nationalförsamlingen i Bukarest låtit förstå att han är villig att nedlägga kronan eller underkasta sitt val en ny allmän omröstning. NORD-AMERIKA. Bland andra frågor som presidenten Johnson vidrörde i sitt budskap till kongressen, var äfven den om negrernas ställning, hvarom han yttrade sig sålunda: ?Hvad beträffar de fyra millioner frigifna, så bör kongressen icke blanda sig i frågan om deras rösträtt, enär det ensamt tillkommer de enskilda staternas lagstiftningsmakt att afgöra den saken. Deremot har kongressen den pligten, att tillförsäkra de frigifna frihet och egendom, rätt till arbete och rätt att njuta arbetets frukter. Man måste på förhand antaga möjligheten af att tvenne racer kunna lefva tillsammans i ömsesidig välvilja; man bör icke framtvinga negrernas utvandring, ehuru man häfdar deras fulla rätt oertill; man bör uppmuntra dem till nyttigt arbete, hvilket är till fördel för dem sjelfva och för landet. Så länge de enskilda staterna icke taga något steg till att beskydda negrerna och leda deras arbete, kan man icke anklaga dem för obenägenhet att arbeta. I det slafveriet upphäfves, öppnas södern för fritt arbete, såväl från norden som från Europa, och dess oerhörda fruktbarhet och milds klimat skola skafia det en tätare befolkning och en större utveckling. Rörande förhållandena till utlandet yttrar han bland annat: ?Förenta staterna ha aldrig sökt att utbreda den republikanska re geringsformen i Europa och ha derför an. språk på att Europa icke gör sig skyldigt till dylika sträfvanden till förmån för ko nungadömet. Tvenne gånger ha unionspresidenterna motsatt sig sådana önskningar och båda gångerna med framgång. Det skulle vara en stor olycka om unionen blefve af en enropeisk makt utmanad att försvara republikanismen mot främmande inblandning; den skall nu som förr afhålla sig från att taga något direkt steg, så framt den icke