Aftonbladet – 23 december 1865, sida 2

god del af sin skönhet i hans ögon. Att sitta och äta eller sitta och sofva, detta var nu nästan den enda omvexlingen i mr Gervoises dagliga lif. Antonys lif var icke mindre sinnligt; men han var ännu en ung man, och hans sinn lighet, som alltid hade varit råare än hans fars, var äfven mera energisk. Han åt mindre, men drack mera än mr Gervoise. Han böll hästar och hundar, han sköt och jagade, var en beskyddare af boxningskamp och parerade vid kappränningarne, men älfven dem, med hvilka han umgicks, kunde icke kallas hans kamrater och ännu mindre bans vänner. Man höll sig vanligen på afstånd från honom, och Antony, som ännu icke var trettio år, hade intet annat sällskap än sin fars eller tjenstefolkets. Hans känsla af både yttre och inre förnedring, som just aldrig hade varit så synnerlig liflig, blef allt mera slö, och han betraktade detta råa, djuriska lif såsom sammanfattningen af hvarje njutning lifvet någonsin kunde skänka. Detta lofvande hem, öfver hvilket dessa två herrskade, fick emellertid ett besök i början af denna vinter, som hade börjats så dyster för Gilbert och hans hustru. Antony kom en morgon in i sin fars arbetsrum och fann denne herre sysselsatt med att skrifva ett bref. Han frågade honom nu utan vidare omständigheter hvem det var han skref till. ?Min kära gosse?, svarade mr Gervoise vänligt, jag skrifver till miss Jameson och ber henne komma till Carnoosie. Jag fick går af en händelse veta att hon ärft omkring tjugo tusen pund, och anser att det note är mera än min skyldighet att råda renne huru hon bö, placera sina penninsar. Fruntimmer förstå sig aldrig på penvingaffärer.? Antony hviskade: Jag säger bara, gift er inte derför med ienne!? sade han. Och hvarför inte?? genmälte hans far i nild ton. Mies Jameson kuude inte göra