Aftonbladet – 23 december 1865, sida 2

ste vi nu betala, och låt oss inte knota mot himlen derför. Beatrice svarade icke, men hon ryste vid tanken på att priset måhända skulle bli hennes mans lif. TJuGOÅTTONDE KAPITLET. Medan fattigdom, sorg och sjukdom hemsökte mr Gervoises äldste son, njöt han sjelf lifvet på Carnoosie. Han hade en förträfflig helsa, och helsan är för kroppen hvad ett spänstigt samvete är för själen. Mr Gervoise hade äfven ett spänstigt samvete. Han var alltför förståndig för att låta sina små missgerningar nedtrycka honom; han förlät sig dem sjelf med den mest älskvärda mildhet, eller rättare sagdt, han såg sina synder rakt i ansigtet och trotsade dem. Både mr Gervoise och hans yngre son hade tagit Rosys flykt mycket lätt. Det var visserligen förargligt att hon icke hade gjort sitt testamente innan hon rymde sin väg, men hon plågade dem icke med något slags anspråk på underhåll eller störde dem i njutandet af hennes egendom, och hon var ung och skulle nog lefva länge, också kände de sig helt nöjda och belåtna — isynnerhet mr Gervoise. Vi måste nu anmärka en förändring hos denne man, När boa coustrictorn slukat sin get eller expedierat ett pr kaniner, sjunker han i en tung sömn. Ungefär en dylik dvala tycktes ha bemäktigat sig mr Gervoise. Han hade blifvit på ett oroande sätt korpulent till kroppen och slö och trög till själen. Hans seger öfver Beatrice hade varit hans sista stora strid, och den tycktes ha uttömt både hans listiga slnghet och hans energi. Monsieur Panels kokkonst blef honom för hvarje dag allt mer kär, och Bearices källare, som änpualltjemt lemnade en ypperlig Chåteau Margaux, utöfvade allt större dragningskraft på Beatrices besegrare. Med oroande hastighet sjönk han ned till en krasst sinnlig njutning af sin illa förvärfvade rikedom. Sjelfva taflorna förlorade en