Aftonbladet – 23 december 1865, sida 2

dem från verklig nöd? Gilbert gjorde ings frågor, och Beatrice vågade icke säga ho nom det. Och nu började det riktigt bittr i deras lott. Gilbert var knappast i stånc att gå ut igen, då han fick litet arbete, som betaltes ytterst ringa och kräfde all hans tic och hela huns styrka. Han slafvade der med, ända tilldess han fi k ett återfall a sin sjukdom och icke kunde fortsätta; så frisknade han till igen och återtog sitt ar bete; men så kom ett nytt återfall. Sålunda gick tiden framåt, och Beatrice kände at det var mer än hon kunde uthärda att se honom utslita lif och krafter i denna för färliga strid. Detta sade hon honom en afton, då har plötsligt kom in och fann henne i tårar. Beatrice, hvad är dew? frågade han. ?Jag kan inte uthärda det, Gilbert, sade hon snyftande. Du tar lifvet af dig, och jag kan inte uthärda att se det.? Hon slog sina armar kring hans hals och gret vid hans bröst som om hennes hjerta velat brista. Stackars Gilbert suckade djupt. Han försökte att trösta henne, men kunde icke. Han släpade och ansträngde sig till döds, det kände han. Han skyndade framåt mot den förfärliga dag, då Beatrice skulle sitta som enka med tre små barn, och han kunde icke göra något för att hindra det. Beatrice?, sade han slutligen, detta är verkligen en pröfningens tid; men vi måste uthärda den. Tänk bara på huru lyckliga vi varit! Jag vet inte, Beatrice, om någonsin en menniska känt sig lyckligare än jag kände mig den dag, då jag förde dig hem till Verville. Du trädde i min boning dy ster och nedslagen, med bruten helsa och själskraft, och innan solen hade gått ned var du glad, frisk och strålande. Vi ha varit mycket lyckliga, Beatrice. Det har aldrig varit ett moln emellan oss. Vi ha inte från kärlek vaknat upp till likgiltighet eller hat, och det är en stor och tyvärr icke så synnerligt vanlig välsignelse. Viha dessutom friska och vackra barn, och det är också en glädje. För all denna lycka må.