Aftonbladet – 22 december 1865, sida 5

If. Ml., SUM VIVLISTENINA MTM OM marknaden, förekom för nägra dagar sedan i Times en betraktelse, som vi här återgifva, särdeles som den äfven berörer de svenska låneoperationerna i utlandet och våra läsare utan tvifvel skola med intresse taga kännedom om huru dessa bedömas af den engelska pressens hufvudorgan. Uppsatsen lyder sålunda: Från alla verldens kanter, från öster och söder, från vester och norr — från påfven, från konungar och kejsare, från furstar och privata föreningar, som kappas med furstarne i öfvermod och slöseri — rOpRs på en gång efter pengar. Våra spalter (Times) havarit fyllda med berättelser om-låneafslutningar, underhandlingar om lån och uppmaningar att inkomma med anbud på län. Att alla dessa penningekraf offentliggöras under loppet af ett par dagar, är ett komiskt sammanträffande, men tjenar till att rikta uppmärksamheten på etttillstånd, sora är väl egnadt att uppväcka allvarliga bekymmer. Huru skall väl räntefoten bliannat än hög och priset på statspapper annat än lågt, när så många lånsökande appstå, att de summor, som af dem äskas, tillsammanlagda öfverstiga mångdubbelt det belopp, som nationen kan spara under ett år? Och för hvad utsätta sig de regeringar, enväldiga eller konstitutionella, som fortsätta år efter år att föröka sin skuld och de nationers skulder som de styra? Öfverallt fordrar man penningar för ett af tvenne ändamål; antingen för produktion eller improduktiva utgifter. Redan i förra fallet väcker den efterfrågan, som visar sig, grundade anledningar till bekymmer hos de betänksamma. Se vi bort från de talrika aktiebolag, som drifva eller som utgifva sig för att drifva industriella företag, och blott vända vår uppmärksamhet på jernvägsföretag, som nu äro framlagda för parlamentet, så visar sig att de fordra tillsammans ett större belopp, än som ifrågakommit under något år sedan 1846, och likvisst upptogo de under förra parlamentssessionen beslutade jernbanorna 100 millioner för anläggning af cirka 500 svenska mil. Några at dessa jernvägsplaner förekommo visserligen två eller tre gånger till parlamentets behandling, emedan besluten under tiden fattades med sådan brådska, att de måste göras om i nästa session; men äfven om dessa afräknas, kräfver utförandet af de återstående planerna alla de penningar, som söka ett fruktbart användande. Och samtidigt dermed att vi förbereda så betydliga arbeten hemma, nedlägga vi lika stora belopp på jernvägsföretag ikolonierna, och för öfrigt rundt om i hela verlden, Vid sidan af en tablå öfver de britiska jernbanor, som äro tillämnade, stod ett avertissement om en enda jernväg tvärsigenom Norra Amerika, som skulle kosta 12 millioner 2, hvilka skulle tillskjutas af engelska kapitalister. Alla dessa projekter hafva sitt berättigande deri, att de åntagas blifva lönande. Det är möjligt att vi öfverskatta våra krafter; men i en spekulerande tid är detta ett ursäktligt fel. Utgifterna betala sig genom att underlätta samfärdseln, göra varorna billigare och förbättra menniskoslägtets lefnadsvilkor. Men en dylik ursäkt finnes icke för de regeringar, som trängas med hvarandra på penningmarknaden såsom lånsökande. De äro i trångmål derför, att de slösa och midt under freden stå rustade som under fullt krigstillstånd. Hvarje skilling, som de utgifva utan nödvändighet, är ett lättsinnigt slöseri med mödosamt gjorda besparingar och en tillökning i bördor, som framtidens flit måste bära. Österrike har nyligen lånat 10 millioner och anser ej utan skäl som en lycka att ha kommit så tidigt att negociationen haft framgång. Kejsardömet behöfver ett vida större belopp, men då det har nödgats underkasta sig nio procents ränta på hvad som upplånats, anser den österrikiska regeringen klokast att vänta tills bättre tider inträda. Det behöfver väl icke sägas att österrikiska regeringen lofvat att medelst denna hjelp till vägabringa jemvigt mellan inkomster och utgifter; men samma löfte har gifvits många gånger förut. Kejsardömets inkomster ha visserligen fördubblats under de sista 10 åren; men utgifterna ha stigit isamma mån, och statsskulden har ökats med 150 millioner . Italien är, som vi veta, i lika stort trångmål. Finansministern Sella skall nu infria det löfte han gifvit att förminska den årliga statsbristen från 12 till 4 millioner ; men då upptäcker han att de skatter, som förlidet är pälades, knappast inbringa en million. Ryktet förmäler att Italien står på rest på det län, som upptogs hos Hambro. Ett nytt lår anses oundvikligt, och det inses derföre lätt att Della-Marmoraministårens dagar äro räknade. Italien harliksom Österrike visat ett oroväckande begär att öka sina utgitter. För tio år sedan fanns visserligen icke något konungarike Italien, och det är ej lätt att beräkna huru stora utgifterna voro i hvardera af de små monarkierna; men vi känna att Sardiniens statsutgifter då voro 5!2 millioner och Toscanas 1!4 millioner — och vi kunna antaga att hela halföns utgiftsbelopp då var under 13 millioner i stället för de 36 millioner som nu anses nödvändiga. Viförnimma att vi blott ha med småsaker att beställa, när vi höra att påfven är i färd med att upptaga ett lån på 2 millioner mot pant i kyrko. godsen. Näst i ordningen bland de låntagande staterna är Spanien. Ministeren har afslagit alla tillbud att mäkla fred mellan Spanien och Chili och är benägen att fortsätta den våldsamma färd som amiral Pareija har börjat. Order äro gifna att påskynda arbetena på de spanska skeppsvarfven och att utrusta de aftacklade krigss..:ppen — men dertill fordras pengar, och dem sasnar Spanien. Låna kw det icke heller, :y äfven börsjobbarna och penningespekulanterna ega eamvete och detta har Tförpligtat dem för längesedan att ut :fva den skamlöse förnekaren af sina förphgtelser från alla penningemarknader i Eurtnya. Spanien vill derföre bjuda till att på en medelbar väg erhålla hvad det ej kan erhålla på en omedelbar, och som sista resursen vill det dernARR a