Aftonbladet – 22 december 1865, sida 1

skade honom, och kunde fullt uppskatta det oegennyttiga i delia hastiga samtycke. Hon ilskade honom så högt att hons nöje, trefnad och välbetinnande syntes henne vara at större vigt än hennes eget. Hvilket varmt, ömt och troget hjerta hon hade, och hvilken mild och ädel Beatrice var icke detta, då han jemförde henne med den barnsliga Beatriee, som dock var så förtjusende på sitt sätt. Efter en stund frägade hon om mr Balfour gjorde långa resor. Nej, han sade mig att han aldrig kunde vara länge borta från London. Han lemnar det hastigt och ätervänder lika hastigt. Jag skull derför komma öfver dig då du minst väntar det.s Middagen gjorde ett slut på samtalet, och då måltiden var förbi, frågade Gilbert el birnen, som åto tidigt och för sig sjellva. I detta ögonblick öppnades salsdörren, och jilla Carl kom in och bakom houom kommo tvillingarne i Babets armar, med sina små rosiga ansigien strålande på ömse sidor om Babets bruna och skrynkliga fysionomi. Deras far tog dem och satte dem en på hvardera knäet. Om det fanns en svag unkt i hens hjeria, så var det för dessa hans små blåögda döttrar, båda så lika honom sora dvoro hvarandra. Han såg ömt ned på dem, tänkande bura han skulle skydda och omhulda dem och bana deras framiidstig jemn och törofri; och medan han så tänkte, siod lilla Carl mellan hans knän och säg från honom till sina systrar, och Beatrice, som satt litet bakom sin man, tittade ned på de trenne barnen öfver höns axel, och tänkte på den nya, lugna framtid, som öppnade sig framför dem, och kände sig helt lycklig. Gud välsigne mr Balfour, Gilbert, sade hon i öm ton, Han såg sig om mot henne och log. cHvarför inte Gud välsigne mig? frågade han. Ack, om himlens välsignelser nedkommc på ett ömt bjertes bön, hvilken möke och