Bremenboerna. Finska pressen om Svenska representationsreformen. De i går ingåvgna finska tidningarne innehålla nu underrättelse äfven om presteståndets beslut i reformfrågan, och de bea denna nyhet med varma uttryck af och lyckön-kningar. singfors Dagbiad, ur hvilken tidning vi redan antördt ett yttrande med anledning af adelns beslut, yttrar nu sedan underrä telse hade ivgått att suken var slutligt at gjo:d: 7Det stora mål det svenska folket så länge eftersträfvat, har ändiligen blifvit uppnådt. De föråldrade former, som så länge hämmat dess politiska lif och lagt band på dess utveckling, ha omsider gifvit vika för pätryckningen af folkets enhälliga önskan och öjvertygelse — och nye instituI tioner, mera ävdamålsenliga och mera moti svarande ett sjelfmedvetet rolks behof, skola träda i stället. Ståndssystemet med sina fyra kamrar har sjunkit ned i det törgångnas svalg, adeln och presterskapet hafva upphört att vara politiska korporationer, och en representation, utgången ur folket genom dess samfälta val och sammanttädande endast på tvenne kamrar, går att intaga sin plats såsom nationens organ ut: statens styrelse. Det svenska folket har från ett medeltidens statsskick öivergått till ett statsskick i den nuvarande europeiska civilisationens anda samt intagit sin plats bland de moderna konstitutionella samhällena. ?Med denna tilldragelse öppnar sig en ny utsigt icke ailenast för det svenska folket sjelft, utan för hela norden och dess makt ställning i Europa. Det svenska folket har hittills kunnat röra sig endast trögt, till följd af det tunga och obäkliga statemaskineri det haft att göra med. Den allmänna opinionen har endast trögt och med svårighet kunnat göra sina impulser gällande, och ehuru regering och folk stävt i en ömsesidigt förtroendefull ställning till hvarandra, har dock en kraftig och bestämd samverkan dem emellan varit en vanskliz sak att få rätt gestultad. Frånvaron af årliga riksdagar samt representanternas utseende eudast för ett riksmöte i sender her hindrat utvecklingen i högre grad afen egenilig statsmannaklass, hvilken såsom i England företrädesvis skulle göra till sin uppgitt atttölja med och leda folkets politiska angelägenneter. Diskussionen å tyra kamrar har hindrat det ömsesidiga utbytet af ider och en lätt samverkan mellan representanterna, under det att dessa kamrars samman:ättning efter stånd vid ärendernas behandling i fört klassintressen och åskådniagar, i stället för allmänt nationella synpunkter. Och frånvaron af tillträde för regeringens mini strar till riksdagens debatter har gjort det såväl svårt å ena sidan för regeringen att tillräckligt kunna förvärfva representationens förtroende, som för deuna äter att utötva inflytange på regeringen. Allt deua är emellertid nu förändradt genom det nya representationsförslagets antagande. Riksdagsmännen, utsedda på längre tid, men sammaänträdande hvarje är, skola småningom nuibilda sig till en klass afstatsmän, som göra till sit egentliga värf att egna sig åt poliuiska angelägevheter, men som genom sin ständiga beröring med folket och nödvändigheten att blifva omvalda för att kunna forttara att vid riksdagarne föra folkets talan, ständigt skola kontrolletas att de icke förlora folkets meningar ur sigte. Och sammanträdande endast på tvenne kamrar skola de ständsoch klassintressen, hvilka hittills alluör lätt mäst tränga sig fram, alltmer blifva af försvinnande betydelse för dem, under det att indragandet al konungens rädgifvure i debatterna skall göra uppnåendet af denna enhet emellan styrelse och folk, som uigör Englands styrka och ära, till en fullständig möjlighet. I sanning, man kunde likasom efter Upsalamöte säga: ?Nu är Sverge vordet en man?, Ty i politiskt atseende har detta i egentlig mening först nu inträflat; hittills har man 1 wåoga alseenden kunnat säga att det ofta nog varit blou fyra stånd. Det är visst sannt att det endast är institutionerna, som blitvit förändrace och att inetitutiouerna icke ensamt skapa es nations betydelse, utan att det bakom dem behöfves ett folk, hvilket är i stånd att begagua sig af dem på uet rätta sättet. Men institutionerna kunna lägga hinder i vägen och förlama äfven det mest kapabla folks verksamhet, och deras gestalande på ett lämpligt sätt är ett oefiergifligt vilkor för att folket i fullt måte skall kuvna visa sin kapacitet. Och mera än någonsin har Sverge nu visat, att det bskom sina institutioner har ett folk, som icke får frånkännas politisk förmåga. Den klokhet, den endräg och sammanhållning, hvarmed det förstått att genomdrilva den nu skedda reformen, förmedelst en allmän anslutning till det deGeerska föreslaget, oaktadt de diverse invändningar, som strån olika håll kunde göras deremot, ådagalägga att det svenska tolket under sin låvga väntan gjort stora framsteg i den politiska konsten att vilja med bestämdhet och att använda de till buds stående medlen för att sätta derna vilja i verket. Och gör svenska folket ätven framdeles bruk af den politiska tförrmågo, det nu gifvit prof på, icke blott vid uvecklingen af sina inre förhållanden, utri en vid bandhaufvandet af dess utländska nh rk DA