Aftonbladet – 20 december 1865, sida 2

Svenska representationsreformen har i Danmark gjort ett starkt intryck på den allnänna meningen, hvarom vi med hvarje lansk post mottaga ständigt nya vittnesbörd. Exempelvis meddela vi här utdrag ar ett par markliga artiklar i Köpenhamnsidningarne Dagbladet och Dagstelegrafen. Dagbladet framhåller, att konung Carl XV, enligt hvad ryktet förmält, intill för några å månader sedan ej var synnerligen gynnsamt stämd mot reformförslaget; men sedan len allmänna meningen tydligt uttalat sig, sedan det blifvit uppenbart att den liberala opiuionen också var den nationella, ställde ig Carl XV såsom konstitutionel konung stgjordt på reformvännernas sida. Bladet oritar derefter sålunda: Man kan mellertid göra en sådan öfrergäng ovilligt och af näödtvång, snarare I skada än till gagn. Carl XV handlade ej eå; han uppträdde ej vacklande och obeswämdt; han visade sig ej såsom en halt n, som hvarje ögonblick ängrade sig och vervägde ånyo; nej, fast och otvetydigt, med ord och handling understödde han me i öppen ridderlighet och äkta loyalitet sitt folk och sina ministrar i deras bemödanden. Han har derigenom lagt i dagen, att han förslår sin uppgift såsom konstitutionel herskare, som den främste bland sitt folk, hvilken i rätta ögonblicket ställer sig i spetsen för hela rörelsen och sålunda blir stånd att i viss mån leda densamma, på samma gång som han derigenom förstår att vinna folkets kärlek och tacksamhet. Ej utan skäl förenade vändskapens band Carl XV och Fredrik VIL? Bladet anmärker vidare, att reformen helt visst skulle fallit, derest konung Carl vidhållit sin förut hysta personliga mening. Att de sorgliga följder, som reformens fall skulle medfört, nu uteblifva, derför har man konungens uppträdande att tacka. Och likväl, säger bladet, är konung Carl långtifrån en man af likgiltigt temperament, utan individuella intressen, utan åsigt och insigt; men han har förstått att göra folkets upplysta majoritets önskningar till sina; han har understödt sin regering och sitt folk, samt derigenom sig sjelf; han har, ehuru af främmande börd, förstått att vara svensk, ja den förste svensken, den främste medborgaren bland ett folk med sjelfständig vilja.? Dagstelegrafen egnar den nya författningen en temligen utförlig granskoing och framhåller de välsignelserika fruktel, som deraf böra blifva en följd. Så heter det bland annat: Det är nästan otänkbart annat än att den friare blick, den mera omfattande skärskådning, det utrotande af fördomar, gom den större politiska och iommunala friheten skall utbreda öfverallt, bland enskilda, i kommunerna, i representationen och regeringen, måste — och det hastigare än någon tror — leda till ett sönderbrytande af de tunga bojor, som den höga skyddstullen lägger på den internationella omsättningen. Man måste i Sverge komma till insigt af frihandelns nytta. Detta sista är af särdeles stor vigt för vårt fidernesland. Sådan vär ställning nu är, drifvas vi, hastigare än annars skulle blifvit fallet, framåt mot upphätvande af all skydsstull; redan svårigheten att skydda våra tullgränser bar en icke ringa vigt. Huru mycket en öfverenskommelse mellan de trenne nordiska regeringarne om ett kraftigt och hastigt befrämjande af denna sak skall tjena till att aflägsna möjliga svårigheter vid öfvergängen till handelsirihet och i det hela bidraga att underlätta denna, är klart för en hvar, som erinrar sig huru mycket den omständigheten, att våra grannländer hafva så höga tullsatser, har tyngt och hos förståndigt folk måste tynga i vägskälen, då de skulle ut: tala sin åsigt om lämpligheten aft handelsfrihet hos oss. Huru högt vi än skatta dessa fördelar, som enligt vår öfvertygelse skola bli den svenska författningens första frukter, och huru högt värde vi än sätta derpå, att de