Aftonbladet – 16 december 1865, sida 2

ren, detta var hon allt för skarpsinnig för att tro. Nej, det var någonting mera, än naturen skänker, uti Beatrices otvungna ock lugna säit, som dock i vissa ögonblick kunde bli både lifligt och befallande, och uti hvilket hvarken blyghet eller tafatthet någonsin kunde upptäckas. Mrs Fleming började nu att tala med henne om Verville och sökte att så sakta pumpa? henne rörande societeten derstädes och om den gamla adeln, som utan tvifvel bodde der i trakten. Nej bevarsX4, sade Beatrice helt öppet, der finnes inga andra än bönder, de må för öfrigt vara rika eller fattiga. Mrs Fleming afsköt nu en pil på måfå. Jag vill väl åtminstone förmoda att trakten är vacker; jag tyckte jag hörde mr Gervoise tala om att der fanns en sådan vacker och präktig skog. NejS, svarade Beatrice, Sdå var det visst Carnoosie han talte om; ty Verville är nästan alldeles skoglöst.4 Mrs Fleming var allt för väl uppfostrad för att fråga hvad Carnoosie var; och hon behöfde det icke heller. Hon hade hört Beatrices historia och namnet Carnoosie, och det faktum att detta goda, som hon för en tid sedan hade besökt, medan Antony och mr Gervoise voro frånvarande, tillhörde ett fruntimmer, som bar samma namn som Beatrice, underrättade henne om allt hvad hon behöfde veta. Denna vackra qvinna i den halft urblekta sidenklädningen var således den fördrifna egerinnan till detta ståtliga, gamla herresäte. Icke underligt då att hon var så lugn och kall och satt på mrs Flemings blå sidenmöbel och betraktade hennes grannlåter med största likgiltighet. Hvad var väl all denna ringa londonska prakt för en person, som hade blifvit upptödd i gamla ädla gemak; så stora