Aftonbladet – 14 december 1865, sida 2

kymmer — och huru tunga de voro anade icke Beatrice — kände sig öfvermåttan lycklig. Lucie Joanne skulle ha uppfyllt sin pligt, men Beatrice gjorde vida mer, hon älskade honom så innerligt, att plig ten och kärleken hos henne sammanföllo till ett. Gilbert kände till sin stora glädje. att de aldrig, icke ens för ett ögonblick, skulle ekiljas åt i hennes hjerta. Under en veckas tid talade de icke om denna sak; och likväl erhöll Gilbert bref, af hvilka nåcra från E gland, och hans bustru såg honom bli allvarsammare för hvarje dag efter hvart och ett bref som ban erhöll och läste. Men då veckan var förfluten, bad han henne en afton komma och göra en promenad med honom. På hennes fråga, om hon skulle taga lilla Carl med sig, svarade han nej. Beatrice tog på sig sin hatt och följde hovom. Han förde henne till ett af deras äl-klingsställen — den punkt, der de hade sagt hvarandra farväl för fyra år tillbaka. De slogo sig ned i gräset och sågo på ena sidan det vida hafvet och på den andra den blåa röken från deras hem, som låg njupt inbäddadt bland träden nere i dalen För ett ögonblick sutto de begge tysta. Beatrice?, sade Gilbert slutligen, fattade hennes hand medan han talade och fäste ovilkorligt sin blick på det lilla huset der Nere. uJag vet hvad du menar, sade Beatrice, yi måste lemna Verville. JaX, svarade han med en djup suck, det måste vi. GNå ja, så lemna vi det, Gilbert4, sade non helt modigt. tJag skulle visserligen kunna stanna och trida?, återtog Gilbert, ?men utgången kulle bli nederlag öck, lived värre är;