Aftonbladet – 13 december 1865, sida 3

Skonerton Prospers skeppsbroit. Till Redaktionen af Aftonbladet. Då den i många delar oriktiga relation om skonerten Piospers förolyckande i Spårösund, hvilken Redaktionen ur Westerviks Weckoblad intaget i n:r 283 af sitt blad, innehåller flera osanna beskyllningar emot de vid Idö lotsplats stationerade lotsar för deras förhållande, såväl i allmänhet som specielt vid detta tillfälle, ant ler undertecknad att Redaktionen benäget ville lemna plats för nedanstående intyg och beriktigande, hvilket äfven i sin mån belyser orsaken till olyckan, (Åfskrift.) Undertecknade, som voro bland besättningen å skonerten Prosper, då den under kapten Högboms befäl led skeppsbrott och sjönk vid norra mynningen af Spårösund den 25 November detta år, intyga följande: Vinden var VSV. med storm. Det dagades kring !y 8 på morgonen, och kl. ?: 8 hissades lotsflagg. Kaptenen yttrade att lotsarne, i anseende till det svåra vädret, ej skulle kunna komma ut, åtminstone ej möra utom Stängskäret, Lotsarne kommo emellertid kring tre qvarts timma derefter eller kring ? 9 på morgonen och möter mellan Stångskärspricken (den inre) och Blekskären, den första lämpliga plats der de kunde tagas ombord. Från Idö lotsstation, till det ställe der lotsarne mötte fartyget, är afståndet kring en half mil, hvarunder lotsarne hade stick i stäf. Styrman hade ankaret klart och konstapeln stod med kastlinan färdig till kastning, men kaptenen förklarade att lotsarne ej behöfdes. Hade kaptenen velat, hade de, sedan nödiga manövrer blifvit gjorda, mycket väl kunnat ages ombord. Lotsarne följde sedermera seglande efter fartyget, hvilket törnade och sjönk en halftimme sednare. Det var just lotsarne som sedan räddade några af oss, hvilket vi tacksamt erkänna, samt kustsergeanten Treutiger och kustroddaren. Vi uttala härmed vår bestämda öfvertygelse, att lotsarne således i allo fullgjort sin skyldighet vid detta tillfälle och icke låtit någon försummelse komma sig till last. Ofvanstående, som efter våra uppgifter blifvit uppsatt samt sedan af oss granskädt, intyga vi under edsförpligtelse. Westervik den 4 December 1865. N. W. Hermanssom, OC. G. Norstedt, f. d. styrman ombord å Prosper. Konstapel. 4. M. Öman. G. A. Edvall. (Med egen hand på papperet.) Vittnen på en gång närvarande: Carl Erh. Berlin, S. P. Röhman. Lektor. Sjökapten. Att ofvanstående afskrift är lika lydande med mig förevisade originalhandling; betygar Westerviks rådhus den 8 December 1865. Ex oflicio F. W. Nelander, Notarius Publicus. (Sigill. Det visar sig häraf, att lotsarne icke ett ögon: blick dröjt att uppfylla sin pligt. De gingo i sjelfva verket fartyget till mötes genast det blef synligt och innan lotsflaggan blifvit hissad omBord, och detta oaktadt den svåra storm som ra: sade ocn mot dem blåste stick i stäf. De mot: svarade fullkomligt skepparens uttalade högsta förhoppning, och det var just denne sjelf, som vägrade att taga dem ombord, ehuru det låtit sig göra. Det var slutligen just dessa trenne samma lotsar, som räddade sex af de i sjönöd stadde männen, under det en liten, af en qvinna och en pojke rodd båt, räddade de trenne öfriga. Referenten synes hafva förtegat detta af lotsarne lemnade bistånd, emedan det möjligen kunde anses lända dem till någon berömmelse. Lika ogrundad är beskyllningen, att lotsarne efter vanligheten ej komma ut mot fartyg förr, än deras biträde är umbärligt. — De uppfylla samvetsgrannt sin pligt och fullgöra sin ofta ganska farliga anptedring: men om stundom otåliga fartygsbefälhafvare icke vilja bida till.