Aftonbladet – 13 december 1865, sida 2

i Beatrices lif. Hon glömde hvad hon redan hade kostat honom; hon tänkte endast fög på ögonblickets sorger och bekymmer; det var framtiden som förföljde henne likt ett spöke. Hon genomgick äåterisitt minne alla mr Gervoises förbrytelser, och deras tal syntes henne vara legio. Honom tillskrej hon, måhända orättvist, förlusten af de tiotusen pund, som hade krossat hennes fars hjerta. Hon tillskref honom hvarje låg känsla — hvarje olycka, som hade drabbar henne i hennes ungdom. Mr Rays död, mi Rabys död, Antonys oniturliga låghet, Rosys förspillda lif — allt hade endast en källa. Vid slutet af denna lista kom hon till sin mors död, som han hade påskyndar: till Carnoosie, som han hade beröfvat hen ne, och till denna sista orättvisa, som sä kerligen icke skulle bli den sista : roffondet af hans äldste sons lilla egendom. Hvad var icke en sådan man i stånd till? Hvad skulle han vidare göra? Då Gilbert kom hem, berättade Beatrice för honom Rosys besök oe allt som hade passerat. Till denna berättelse lade Kon, såsom kommentarie, sin egen fruktan. Gil bert åhörde henne med sorgsen tystnad, men svarade icke ett ord. TICGONDEFJERDE KAPITLET. Tiden hade gått, och det hade icke blif. vit något af det som Rosy förespådde, då Babet en klar sommarmorgon hade en brådskande och orolig min. Hon gick ut och in i huset, nekade utt besvara sin fiende grannqvinnans frågor, ock då denna person fram emot aftonen tillialade henne med et! triumferande : SSeså, Babet, nu vet jag allt. sammans! slog Babet en knyck på nacken och svarade: Naturligtvis gör ni det, ni vet alltid det somy ni inte har något att göra med.4 Med detta artiga svar gick Babet tillbaka fri 4 sin herres hus och upp till fruns rum. Till detta rum, som olyckligtvis var stängdt för grannqvinnans spejande blickar;