Aftonbladet – 13 december 1865, sida 2

Jo, ni kan resa bort, långt bort, så att han inte kan nå er.? Beatrice log och sökte att se modig ut. Vi behöfva säkert inte vara så rädda för honom?, sade hon. N Ni känner honom och ni talar så!? utbrast Rosy. Hvad kan inte denne man göra? Det är omöjligt att ni inte inser faran! För mig ligger den klar som dagen. Han skall ruinera er, och det är också hvad han kommer att göra.? Min man lemnar aldrig Verville.? En läng tystnad uppstod. Rosy afbröt den genom att säga att hon måste gå. Då Beatrice försökte hålla henne tillvaka, afslog hon det kort och bestämdt. Vagnen, som bade fört henne dit, väntade på henue vid värdshuset och skulle föra henne till den närmaste jernvägsstationen. Inom två dagar skulle hennes resa vara fullbordad. Beatrice förnyade sina böner, men mer svagt; det var något i Rosys ansigte som återhöll allt slags hjertlighet och förtrolighet. Hon bade lidit för mycket, och de, som drahbats af stora sorger, likna de döda, i det de stå ensamma på en annan strand än vår, utan att någonsin vidare kunna nås at mensklig kärlek, ömhet och sympati. Det var nästan med en känsla af lättnad som Beatrice bjöd sin objudna gäst farväl; men då hon kom tillbaka in i rummet och såg Rosys tomma stol tätt invid kaminen, der elden ännu brann med svag låga, kände hon ett lifligt samvetsagg öfver denna ogästvänliga känsla. Stackars. Rosy! Stackars lilla Rosy! tänkte hon. Tiggaren på gatan, den nödlidande uslingen i vindskammaren är lyckligare än du. Ack. Gilbert, Gilbert, hvarför älskade jag dig!? Men vid det hon tänkte på Gilbert vaknade en annan outsägligt bitter tanke hos henne. Rosys sista ord hade varit: Kom ihåg hvad jag sagt er — var på er vakt — tag er till vara!? Och känslanaf den fargy som hotade den varelse hon högst af alla älskade, skulle för framtiden bli en törntagg