Aftonbladet – 12 december 1865, sida 2

Om den verkliga betydelsen af den upphetsning och den partikamp, som för närvarande äro rådande i Belgien, innehåller Indpendance Belge några betraktelser, som vi återgifva. Tidningen ber belgierna att genomgå landets historia sedan 1830. Man skall då få se samma passioner i rörelse, samma liflighet i tidningarnes och de offentliga församlingarnes, språk, samma agitation, samma verksamhet. Tror man kanske, att det var i lugn och ro som nationalkongressen efter September-dagarne affattade författningen? Ätven 1839 vid fredsslutet med Holland var en häftig rörelse i sinnena. Ehuru folkets tillvaro stod på spel, reste sig ett sådant motstånd mot fredstraktaten, att en deputerad, som talade för freden och som afled i sjelfva deputerade-kammaren efter att ha hållit sitt tal, icke fick något annat liktal än det fanatiska ropet från en af motständarne: Det är himlens straff!? Derefter ser man de liberales motstånd mot den klerikala ministeren Malou 1846; motpartiets kamp mot den frisinnade regeringen under Cnarles Rogier, blott för en tid afbruten genom händelserna 1848, som skänkte de liberale en atgjord öfvervigt hos folket; fattigvärdslagen och den folkrörelse som derigenom framkallades 1857.7 Derefter fortsätter tidningen: Man vise oss hvari partiernas handlingssätt nu förändrat sig, och hvari vi skulle ha svikit det förtroende, Europa hittills hyst till vår framtid. Hafva dessa strider, som äro så lifliga och alltid vakna upp igen, i något hänseende skadat folkets välständ, hämmat industriens framsteg eller handelns, vetenskapensoch konstens utveckling? Hafva de hindrat Belgien från att skaffa sig ett jernvägsnät, fullständigare än något annst lands i verlden? Ha de försvagat den allmänna förmögenhetens vidunderliga utveckling? Tvärt m — de ha upphj-lpt den, ty kampen är rörelsen, är lifvet. Ett folk utan partier, d. v. s. utan politisk tro, utan prin: ciper, utan ifver för landets materiella och moraliska välstånd, der idder ej kämpa, är ett dödfödt folk. Det är saunt, vi tvista, vi slitas, vi gräla med hvarandra, men vi lefva, och det som ingjuter hos utlandet eo barnslig förskräckelse är just det som utgör vår styrka.?