Aftonbladet – 11 december 1865, sida 2

Ni ser ut att vara det, och likväl kan jag inte fatia det — huru kan gift folk vara lyckliga 24 Och hvad ämnar ni nu göra? frågade Beatrice. Har ni fattat något beslut? Ja, det har jag. Jag kan gerna tala om det för er. Min fars halfsyster bor i Schweiz, och jag ämnar bege mig till henne. Nå, är mi trygg och såker der?4 Ja, fullkomligt. Det vore väl om jag kunde framkalla en skilsmessa: men det inns tyvärr ingen utsigt tll det — det är len gamla visan, förstår ni — jag har inga vevis. Hon falade med ett elags dystert lugn, men ned den slöhet, som kommer af djupt och ångvarigt lidande. Beatrice kände sig lifigt rörd af hevues olycke. Hvilken sorglig uin af ungdom, skönhet och naturlig godwet! Huru förskräckligt var det icke att änka sig att en menniska kunde så förstöra ch tillintetgöra allt som var i hans närhet. losy tycktes icke ana Beatrices känslor. don betraktade gossen, som nu vaknade. ?Låt mig få honom litet?, sade hon. Det var icke utan motvilja som Beatrice flerkom denna begären. Hon hoppades västan att gossen skulle gråta, då han säg ig i en främmandes armar, men det gjorde wan icke. Han såg på Rosy med stora unrande ögon och ett högst allvarligt anigte, började derpå plötsligt att le och ioppade muntert i hennes armar. Siora ch bittra tårar runno utför Rosys aftärda inder. cOm jag hade haft ett barn, sade hon, skulle jag möjligen kunnat känna mig ycklig. Jag skulle ba kastat ia mina l ekymmer på detta, och det skulle ha skänkt nig tröst. Ack, miss Gurdon, hvarför kan ag inte stanna hös er och hvila ut? Jag