Aftonbladet – 11 december 1865, sida 2

Beatrice, i det hon tog hennes hand oc tryckte den mildt i sin. Hvilket lif r mäste ha fört ! E : hunds lif!4 svarade Rosy, och d fro.:de att de hade helt och hållet förkros sat mitt sinne. Jag trodde så sjelf, men si fann jag att de inte hade gjort det ändå Miss Gordon4, tillade hon, drog sin sto värmare intill Beatrices och hv.skade: ve ni hvad det var som skrämde mig och för mådde mig att rymma min väg? De vill att jag skulle göra mitt testamente. 4N8, än sedan? frågade Beatrice. Ni vet ganska väl hvad jag m: nar, sad Antonys maka, ni vet det, men ni vil inte låtsa om att ni förstår det. Jag bry: mig inte om hvem som hör mig4, tillade hon med höjd röst och blixtrande ögon: jag säger er att de ville attjag skulle göre mitt testamente, emedan de wille göra sig af med mig och vara säkra om Carnoosie Men min far varnade mig ständigt för at göra det. Hvad du gör, så gör inte dit testamente, voro hans sista ord, ty då taga de lifvet af dig till teck derför. Detta är iote mr Gervoises sätt, sade Beatrice med mycken bitterhet. Hen dö dar inte, men han skaflar folk ur vägen på annat sätt. Men jag säger er att de skulle ha döda mig, fortfor Rosy. Stället är icte hvad det var då ni var der. Ack hvad jag hatar det stora, dystra, gamla Carnoosie och fon. tänerna och träden! Hur jag hatar dem alla, miss Gordon !4 Jag är Gilberts hustru, Rosy. Rosy lugnade sig, såg på henne och barnet och tillade efter en stunds tystned: 4Ja, jag kommer i håg att ni blifvit gift. Ar ni lycklig? Ja, mycket lycklig.