örra. För öfrigt är jag öfvertygad att Verville är mera värdt än du tror. De gamla nöblerna äro ganska vackra, men det är då vara en småsak. Utan tvifvel är den jord, som vör till slottet, dem bästa och bördigaste vär i trakten. Nå, hvad är det? tillade won och tystnade, då hon såg Gilberts blick ästad på henne med ett sorgset och tankullt uttryck. Han suckade djupt, drog sin stol intill nennes och sade i allvarlig ton: Du är ju inte olycklig här, Beatrice? Olycklig!4 sade hon och skrattade. Det är ett litet hus, men du skulle ju an lefva i det utan att känna dig olyckig?4 Gilbert, du smärtar mig med dessa ord. Nå väl då, Beatrice, du måste nu höra sanningen. Detta hus är det enda som vi kunna vänta att få lefva uti till vår död. Och Verville?4 sade Beatrice och såg på honom. Det har jag sålt.4 Till hvem? Ett uttryck af liflig smärta for öfver Gil berts ansigte. uTill min far! svarade han slutligen. Stackars Gilbert!4 tänkte Beatrice, äf ven han har blifvit plundrad. En stunds tystnad uppstod, hvarefter Bea trice sade i mild ton: Gilbert, huru kom du att göra detta 26 Jag hade inte något val. Detta hus vai min fars, likasom Verville var min mors. Jag köpte det och betalade det medelst vissa ufbetalningar. Vi blefvo gifta innan hela summan var betald, och så hinde det sig så, att min far behöfde kontanter, som ja inte kunde anskaffa. Vi gjorde nu up saken. Jag sålde Verville fill honom oc han qvitterade min skuld.?