Och bade tvenne år förflutit, sedan Gilbert trädde in i det rum, der vi träffat Beatrice; han lutade sig bakom den låga stol, på hvilken hon satt, och började leka titt-ut med lilla Carl. Plötsligt reste han sig upp och gick nägra steg mot dörren. sHvart går du? frågade Beatrice. Ingenstädest, svarade Gilbert och kom tillbaka. Monsiear Lenoir, byskolmästaren, hade gålt förbi i stället för att öppna trädgårdsporten. Denne man var äfven byns greffier, och Beatrice visste att hennes man hade affärer med honom, ehuru han aldrig nämnde för henne af hvad slag dessa voro. Beatrice hade aldrig frågat honom derom. Då han icke ville säga det, hade han sannolikt sina skäl, och hennes ädla och tillitsfulla karakter förbjöd henne att visa sig enträgen i denna puvkt. Hon satt tankfull ett ögonblick, men derpå tvang hon sig att tänka på något annat genom att säga: Hör du, Gilbert, som du vet, får lilla Carl inte bli doktor. Nej, naturligtvis. Pappas yrke är inte godt nog åt lilla gossen.tt Det är ivte det jag menar, Gilbert, men det är ett så mödosan:t lif du för, och hvad är väl belöningen der Det är lyckligt för oss att vi ha Verville att trygga oss till. Om jag inte får några flera barn, så kan Carl börja med landibruk i mindre skala ; sednare kan han ju alltid utvidga det. Men se inte så på mig, jag menade inte att du skulle e honom det. Nej, Gilbert, vi skola draga oss tillbaka till slottet, då vi bli gamla. Jag skall nog komma ati tycka om de gamla mörka rummen och fruktträdgården : i stora hus råder en känsla af stillhet och frid, som små boningar aldrig ingifva mig. Tystnaden kan inte bo i dessa, säsom i de