TJUGONDETREDJE KAPITLET. Solstrålen, som smög sig in i doktor Gervoises salong, belyste en vacker tafla. Rummet med dess bonade golf, dess öppna fönster och de gröna träden, som lutade sig iram öfver den glittrande floden — var en vacker bakgrund ät Beatrice, soms att på en pall och lät ett litet epädt barn dansa på knäet. Hon skrattade, och barnet skrattade äfven och ryckte i he nes mörka lockar, medan hon lyfte det i höjden och kysste en liten rosenfärgad fot, från hvilken den blåa skon nyss hade fallit af, och af dessa båda glada ansigten var Beatrices onekligen det gladaste. Hvilken förändring kan icke lyckan framkalla i det menskliga lifvet! Den Beatrice, som vi nu se, är icke den Beatrice, som vi förr kände. Mr Gervoises upproriska styfdotter är en mild tech undergifven hustru. Den Jydnad, på hvilken Gilbert icke gör anspråk, visar hon af sig sjelf. Hvad han känner, det känner äfven hon, och hvad han tror och dyrkar, det egnar äfven Beatrice sin tro och dyrkan. Men ibland, dä de böja knä vid hverandras sida i den gamla gråa kyrkan i Verville, glömmer hon att bedja, betraktar hans nedböjda ansigte och tänker i sitt hjerta på all den sällhet för hvilken hon har honom att tacka. ?Du lär min bättre hälft. Gilberi!? sade hon ofta. Hon sade det på ekämt och menade det på allvar, och var icke långt ifrån sanningen. Gilbert hade fel, för hvilka hon icke var blind. Han var för kall och tillbakadragen mot sina patienter; han drog sig alltför mycket tillbaka från personer, som ansågo sig honom öfverlägsna på grund af sin rikedom och som han betraktade såsom hotdm underlägsna på grund af deras okun