STOCEHOLM den 9 Dec. ben 7 och 8 December 1865. Vårt land, vårt land, vårt fosterland! Ljud högt, o dyra ord! Ty Herren håller än sin hand Som fordom öfver Sverges strand, Välsignar än den höga Nord Som intet land på jord. En kung, som evig ära lagt Till ärfda namnets glans, Ett enigt folk, som vet sin makt Och jublar högt från trakt till trakt, Och dock ej glömt sin ädla sans — Månn bättre syn väl fanns? Ja, jubla siolt, du svensk, och fritt Och glädjetårar fäll! Se, detta land du kollar ditt — Sin sista boja är det qvitt, Och långa minnens afskedsqväll Förbyts till morgon säll. Väl må du manligt se dig kring, Du folk af hugstor ätt! Se, öfver jordens vida ring Der rör sig underligt ett ting; Blott du kanske begrep det rätt: Thy blef dig segern lätt. Och frihet nämns den tyste gäst, Som smyger ute der. Som tiggare han Jefver mest, Ibland som fråssare har fest; Än honom man på händer bär, Än uti trasor klär. Men kär som bror du honom har, Med dig han årsbarn är. Hur tidens fläkt kring verlden far, I mulna som i glada dar, Du fast i hjertat honom bär, Hans namn åt söner lär. Och derför akt på dig nu ger En verld, af undran stum. Och mängen blick i tårar ler, Och månget bröst mer hoppfullt ber Om frihets evangelium, Kring jordens alla rum. Du ringa folk — och dock hur stort Din saga lär oss väl, Att allt det berrliga du gjort, I sång och sägen vida spordt, Det vann du med din stora själ, Och fri, ej såsom träl. Törfäras ej, du lilla hop!? Din ädle hjelte qvad. Och än vi höja detta rop, Af ingen fruktan pressadt hop: Förfäras ej! Vur trygg, var glao I koja, slott och stad! Ett folk, som ståndar likt en ma I allt hvad rätt och godt, — Det folket icke falla kan, Så sannt i höjden råder Han, Som rättvist skiftar verldars lott. — Häll fast vid Honom blott!